Maken sover, Leo sover och jag har dundertuttar.

Nu ska bara läkaren komma och permittera ut oss också, sen är allt precis som det ska vara.

Fem dagar som mamma, alltså.
Nä. Finns inget som slår det här.

Har jag sagt hur skönt det ska bli att komma hem? Att ta med sig den här silkesapan och landa med tjejerna, och sitta uppkopplad mot arla-maskinen hemma framför TV:n istället för i ett litet bås bland tidningar om de politiska partiernas ställning i amningsfrågan.

Nu är klockan kväll vilket innebär prime time för Leo, och han lär hålla låda i några timmar nu så jag ska återgå till att snusa babyhår.

(Och vet ni? Amningsnapp. Det enda som behövdes var en amningsnapp. Nu har han suttit som en sugfisk de sista två amningstillfällena).

Äntligen, äntligen får vi komma hem. Vi stannar denna natten också sen blir det hem till våra egna saker och får en chans att börja hitta våra egna rutiner. Det enda det hängde på nu var om jag var trygg med att åka hem; och ärligt talat blir jag nog mer stressad av att vara här än att få försöka hitta mitt eget sätt. Förstår ni vad jag menar?
Amningen är inte helt igång ännu, och det är jag helt okej med, min mjölk har inte runnit till fullt och det är en mycket glupsk som jag har så han blir vrålförbannad om det inte går fort nog. Detta har gjort att jag har sjutton barnmorskor över axeln som alla vill hjälpa till, och det hade väl varit okej om de iallafall hade samma metod. Men ny får jag aldrig chansen att testa något längre än ett pass innan det är ny personal som kommer med nya ”råd” och som helt går emot det den förra sa. Så nu har vi kört kopp och kalmarflaska och amning och pip och spruta och sist föreslogs det sond – men där tog det stopp för mig. Köra ner en slang i magen på min friska son för att han ska få i sig mat när det faktiskt funkar med bröst och Kalmar eller kopp (även om det tar längre tid) känns helt galet. Huvudsaken är att han får sina milliliter var tredje timme; skit samma om jag får jobba lite hårdare med det såhär i början. Tycker jag. Och nånstans tror jag att man måste sätta stopp på den här cirkusen, ta sig hem, och sen testa i lugn och ro tills man hittar det som faktiskt fungerar. För oss.

(Och ja; tredagarsgråten har jag idag istället. Om ni undrar. Imorgon ska jag skälla mindre på personalen, jag lovar).

Sedärja. Här trodde man att Frodo-perioden skulle vara över i och med förlossningen, men icke.

Snart kan jag börja klä mig i lajvkläder och starta en egen trioligi.

Schysst.

Värdena ser mycket bättre ut, andningen börjar närma sig perfekt gräns och rödögd moder är mycket mindre rödögd och spenderar väldigt mycket tid fnissandes i ett rum; fastspänd till en elektrisk mjölkmaskin som nån slags Arlakossa medan Scout Valiant köper dvd-boxar och förser sin fru med lösgodis.

Där emellan försöker vi äta, ligga sked med vår mycket bestämda son och hålla varann i handen så mycket vi bara hinner. Snart, snart hoppas vi få komma hem igen.