Han gillar inte vatten, tycker att kvällen är den bästa tiden på dagen och har en virvel mitt i pannan som jag vet att han kommer tycka väldigt illa om när han blir tonåring och ska försöka fixa frisyren för att vara fin inför den där tjejen (eller killen) i parallellklassen.

Han doftar cheesecake och har silkeshår och när han sover åker ena handen upp mot pannan – och vi brukar skratta åt det och säga oh denna smärta! eftersom det får honom att se ut som en svår konstnär med för mycket tankar om Paris.

Han har ett jäkla temperament och kan skrika sig hes om saker och ting inte går fort nog; barnmorskorna på avdelningen sa oj oj oj och kallade honom ett irritabelt barn och klappade mig uppmuntrande på axeln och menade att det går nog över sen, sen när infektionen lagt sig men jag vet att det inte alls kommer att gå över, för det är helt enkelt sån han är och det är sån jag älskar honom.

Tänk.

Att kunna bära och föda och älska så mycket. Det är nog det som är meningen med det hela. Ändå.

Minns ni när vi satte ihop en lista med saker att ha med till förlossningen? Där var det ni som kom med tips och råd om saker man borde ha med sig, och nu tänkte jag att det kunde vara kul att se vad jag själv skulle rekommendera någon att ta med sig när de ska in på förlossning.

Det här skulle jag inte vara utan:

• En Nelly. Nu går ju inte Nelly att leasa; men att ta med sin absolut bästa vän som stöd bredvid mannen var ovärderligt. Dels för att de kan lösa av varann (hey; jag höll på i typ 24 timmar – blir ganska tröttsamt för publiken efter ett tag) men också för att de kan komplettera varann i vad man behöver. För mig var mannen klippan (och den jag halvt om halvt misshandlade) under förlossningen, och Nelly var livbojen – den som fick mig att skratta och som jag visste  kunde gå in och gorma åt eventuella puckon vid behov. Så om man kan skulle jag rekommendera att ta med en Nelly. Skulle inte velat ha gjort den här upplevelsen utan henne.

• Babyfiltar. Det näst viktigaste på listan. Herregud; man lever ju med de här filtarna! Ta med två; en lite varmare och en lite tunnare. Själv älskar jag vår silkeslena, tjockare från Frans&Friends och som tunnare har vi en från Beach House som är precis lika mjuk som lakanen. Älskar’t.

• Mineralvatten. Kopiösa mängder kallt, bubblande mineralvatten. Gärna intravenöst om det går. Jag var så jävla törstig under förlossningen att jag trodde att jag skulle dö, och eftersom jag körde hela exorcistkräk-tricket typ sjutton gånger var det inte läge att trycka räkmackor eller dricka färgad läsk. Om vi säger så.

• En sportflaska. En hederlig, gammeldags sådan med en liten slang på ni vet – sån man sportade hårt på nittiotalet. Jag hade ingen sån med mig, men med tanke på ovanstående punkt önskar jag att just en sån funnits med bland attiraljerna.

• Nyponsoppa/Proviva. Efter att ha hulkat som besatt, snortat lustgas som Darth Vader och exorcistkräkts så att jag fick slanga av badrummet satt det jävligt fint med nyponsoppa kan jag säga.

• Babykläder. Det var skönt att ha med sig egna så att man snabbt fick byta om på honom. Att ha Region Skåne tryckt över bröstet på sin son känns lite kliniskt.

• Duschsaker. Här innefattar jag tandkräm, schampoo och tvål för tro mig – du kommer att vilja duscha. Jag skulle nog rekommendera en oparfymerad, snäll tvål – dels för att man inte vill lukta särskilt starkt när man har sin nyfödda så nära sig, men också för att allt i vajajnan inte riktigt ser ut så som det gjorde innan en förlossning och att löddra upp lite mentholdoftande dubbeldusch bland stygnen kan vara mindre lockande. Jag hade tyvärr med mig mannens kraftigt herrdoftande duschtvål och vet alltså vad jag pratar om.

• Kudde. Egen kudde var oslagbart.

Och detta var egentligen allt som jag kände att jag verkligen behövde. Jag hade med musik men eftersom jag var så jäkla påtänd under alla dessa timmar har jag inte ett minne av att det spelats något, att ligga och läsa tidningen blir det liksom inte läge för och blöjor etc fanns på plats. Bindor fanns det där. Inte för att jag har behövt giganterna efter förlossningen (har nog världens bästa läkekött där inne; blöder nästan inget alls) men under själva förlossningen händer det jäkligt mycket snuskiga grejer, och det var det minsann ingen som talat om för mig. Så nu säger jag det; var beredd på att gå igenom typ ett berg kramsnöbindor under förlossningen, okej? Du kommer bli chockad över vad som egentligen pågår där nere. Alltså verkligen.

Ja. Om ni frågar mig är detta alltså de saker jag skulle rekommendera. Och bekväma efterförlossningskläder! Ta med riktigt sunkiga såna. Du vet; de där joggingbyxorna utan resår du snott av mannen. Dom, ja. Ta med dom. Du kommer inte vilja ha på dig något tight alls på sisådär ett halvår, och dessutom ser alla på förlossningen så risiga ut att det är svårt att hålla sig för skratt. Jag lovar. Varenda morsa hasar runt med håret i knut och hålögd blick och man skiter faktiskt i vilket.

Och det var det. Att vara någons fru:s rekommenderade förlossningslista. Förlossningsberättelsen? Den tar vi en annan dag. Måste ju mjuka upp er lite först.

Efter en riktig lyxnatt där jag fått mina tre sammanhängande timmars sömn i taget ska vi nu tillbaka till neo och hoppas bli utskrivna. Han ska bara vägas och andningskollas en sista gång, sen hoppas jag att det blir grönt ljus för att få komma hem för gott.

Som de flesta andra småbarnsföräldrar är vi åt helvete sena, jag ville mest bara titta in och säga godmorgon. Ses snart igen.

Öppna spisen är tänd, CSI rullar i DVD:n och jag har en massiv påse lösgodis fastklistrad i handen och en man som värmer vetekuddar för dundertuttarna. Om man bortser från det faktum att jag absolut inte är sugen på Oboy, att jag fortfarande är vimmelkantig och att det finns en silkesapa snusandes på armlängds avstånd skulle man ju nästan kunna tro att det var vilken söndag som helst.

Nästan.

Nu är äntligen alla samlade. Tjejerna (som bott på dagiset de här dagarna) kastade sig in genom dörren med olika mål; Tant ville leta upp färskpastan hon så bestämt kände doften av och Tooka ville hitta Leo. Tooka som i vanliga fall anser det vara ett trauma! att sova borta brydde sig inte nämnvärt om mig, sniffade mest runt på mina händer för att sen ge sig på att leta i soffan för att slutligen hitta vad hon sökte sovandes i sin korg – så nu har hon spenderat lite tid med att sitta i soffan och titta ner på honom med bekymrad blick.

Och vi? Vi hann inte ens landa i vår egen soffa innan Leo ammade så han dreglade. Och nu ska jag däcka litegrann, för tydligen har min son Prime Time på nätterna och tycker att det är finemang med att ligga och jollra med stora ögon och viftande pekfinger timmar i sträck när alla andra helst vill sova.

Och ni… Tusen tack. Vad mer kan jag säga? Att komma hem och ha över 600 mail i inboxen av kommentarer och omtanke – det går inte att beskriva.

Alls.