Leo rockar avdelningen. Som ni kan se. Underbara unge!
Att vara in till döden trött.
Det blev ingen hemgång idag. Istället blev vi inskrivna på neonantalen för antibiotika till Leo för hans infektion. Chocken vet jag inte ens om man kan föreställa sig; man kommer in och hoppas att bli utskriven i tron om att det är en själv som är sjuk och så får man reda på att ens son istället är den som behöver lite koll. Det är avskyvärt.
Men det är verkligen ingen fara med honom. Han är pigg och stark och hade inget på lungröntgen och hans andning är redan lugnare. Han har bara blivit lite smittad av mig under förlossningen och nu ska han få antibiotika han också. Men k-ä-n-s-l-à-n. Den där avgrunsdjupa hjälplösheten man känner. Går inte att beskriva, helt enkelt.
Men nu är vi iallafall här ett litet tag och de underbara sköterskorna har tvingat mig att gå ifrån en stund och äta limhamnsbomber och vila och jag försöker hålla mig hur cool som helst och lyssna på dom när de säger att det inte är någon fara. Och så har jag världens bästa man, såklart, som är lugn som en klippa när jag själv är hormonell och rödögd och fattas drygt ett dygns sömn. Och en son som stirrar på mig med skelande ögon mellan amningarna och som för ett sånt jävla liv på avdelningen bland de andra tysta barnen att det inte går att ta fel på att han har fått sin mammas humör.
Och det sammantaget gör det ganska okej ändå.
Att vänta på provsvar.
Nej, vi är inte utskrivna än tyvärr. Mina värden hade gått ner men Leo är lite snabbandad, så de tog lite blod från honom också bara för att vara på den säkra sidan. Så från att ha varit höggravid och gråtit när mjölken var slut är jag numera nyförlöst och snorgråter när någon sticker nålar i min son (mycket mer logisk anledning dock). Och det är de svaren vi väntar på nu.
Så fram tills dess ligger vi sked i en nittiosäng; Leo, mannen och jag, och Scout Valiant har gjort det till sitt mission att se hur mycket han måste få mig att skratta för att Ola ska komma förbi och behöva sätta epidural för min svanskota.
Och vi hoppas, hoppas att allt ska vara bra även med Leos värden nu.
Att brås på sin far.
Jomen, att det är Scout Valiants son – det går det inte att ta miste på. Ni ser ju hur bekymrad han ser ut. Dessutom har han en ovana att hytta bestämt med pekfingret åt det mesta, och det har han inte fått från mig; det kan jag garantera.
Första natten avklarad och jag är lite vimmelkantig, men nu börjar det få plats med andra känslor också. Upprymdhet, rusande kärlek och en gnutta adrenalin. Sånt.
Och hundarna? De tog de inte alls som förväntat. Jag var övertygad om att Tant skulle vara happy hippo och Tooka vara sur, men nej. Tant bara chillar och är sitt vanliga glada jag, men Tooka – hon är extremt intresserad och noga med att han ska må bra. Hon försöker tvätta och hänger över babykorgen så snart han gör ett pip och det första hon gör efter att ha vaknat eller ha kissat är att tassa fram till honom och kolla så att allt är okej. När jag ammar ligger hon med huvudet på hans ben och tittar på. Och det är också en otrolig lättnad; att alla så enkelt ger honom plats.
Nu ska jag försöka äta lite frukost sen bär det av till Lund för lite nya kontroller, och jag hoppas att jag blir utskriven på riktigt idag. Vi hörs snart igen. Ta hand om er.
Att vara hemma.
Ja, nu är vi äntligen hemma på permission (mannen körde läkarkortet) och har fått sova i några timmar och haft en chans att landa lite utan att ha folk som springer ut och in i rummet hela tiden. Jag ska dit imorgon igen på förmiddagen och lämna nya prover för att se så att infektionen går tillbaka, men jag mår verkligen hur bra som helst (minus svanskota, kommer till det) och bara att få vara hemma igen och pussa salukinosar och få sitta i sin egen soffa är guld.
Vilka grejer jag har att berätta för er sen! Som att Dag gjorde en otippad comeback, att förlossningen hade en chans att visas på kanal 5, hur Leo nästan föddes i ett plåtbäcken, att det tydligen kan säga knak och att det då är en svanskota som går åt helvete och att jag visade mig vara en sån ocool typ som verkligen brölar som en ko under krystvärkar och skriker åt barnmorskor att hålla käften.
Ja. Big stuff, alltså.
Nu ska jag ta en dusch på första gången på vad som känns som en evighet och sen ska jag äta så mycket mat att man kan tro att jag fortfarande är gravid. Oh yes.