Att vara som ett barn på julafton.

Lutande Huset

Oooo ser ni?! Nu är de här! Insekterna! Och jag älskar, älskar, älskar dom!
Visst är formatet på själva planscherna lite annorlunda, men jag köpte ramar med passepartout på IKEA och sen var det bara att ta fram saxen och skarva lite och nu hänger de på kontoret och är dötjusiga. Till och med mannen hummade förtjust när han såg dom och det vill inte säga lite. Jag var aningen orolig att han skulle tycka att jag var knäpp, men insekter är tydligen da shit i den här familjen. Nu behöver bara skänken pimpas lite också.

Problemet? Nu vill jag ha en av varje sort, minst, och klä in hela kontoret med insekter. Och fjärilar. Och så längtar jag så vansinnigt efter att skelettet ska ändras från inkommer vecka 39-40 till finns i lager, för jag har hittat en dunderplats i vardagsrummet för den skönheten och jag är ju inte särskilt bra på att vänta.

Alltså.
Tänk att det kan vara så vansinnigt roligt att hitta saker man faller pladask för.

Att nästan vara människa igen.

Silkesapan

Det har blivit som en rutin nu när jag är hemma. Det där mitt-på-dagen-sovandet. Siestan. När jag helt enkelt runt tolv tar hundarna med mig och går och totalslocknar i en två tre timmar på det där sättet jag nog inte gjort sen jag var liten. Ni vet; full och total snudd-på-koma-sömn, komplett med kudd-dreglande (herregud whats up med det liksom?!) och riktigt nasala snarkningar. Såna snarkningar som börjar liksom innan jag på riktigt somnat och bara väcker mig istället. Och sen efter två, tre timmar vaknar jag i precis samma ställning jag somnat och är stel precis överallt och törstig som en kamel.

Det är där Oboyen kommer in.

På riktigt alltså; jag förstår inte det fysiologiska runt denna törst!, förstår inte riktigt syftet. Han har ju gott om vatten att skumpa runt i där inne. Och så vitt jag kan se tar sig alla dessa liter vätska bara rakt ut i händerna och fötterna i vilket fall som helst. Och näsan! Jag vill ha tillbaka min näsa. Men hursomhelst, idag såg jag på Förlossningskliniken att en gammal barnmorska rekommenderade apelsinjuice för att sätta fart på bebisar så nu har jag beställt några liter av mannen (plus Oboy) som jag planerar att bälja i mig ikväll samtidigt som jag talar om för Leo att gå mot ljuset. Jag kan till och med tänka mig att vifta med en vaniljbulle där nere om det kan hjälpa. Gud vet att han gillar såna iallafall.

Men! Bara drygt en timme till Oboyleverans. Det här fixar jag.

Att vara vaken tidigt.

Livet

Vissa mornar är det så bedövande vackert här ute att det gör mest ingenting att man vaknar på tok för tidigt när man egentligen kan sova. Och det gör mest ingenting att man drar på sig UGGsen till sina oreangebrokiga långkalsonger och struttar ut med kameran i högsta hugg heller; dels är väl eventuella bisittare så vana vid mig nu att de knappt tittar längre och sen bor vi ju faktiskt på landet. Typ. Och då är det okej att visa sig utanför huset i långkalsonger.

Idag? Åh, det gamla vanliga. Oboy, frukost, sova middag, bloggpilla och vänta på Leo. Ja ja jag vet; man ska njuta av tiden man har nu som ensam för den kommer aldrig tillbaka. Men finns det nån person som ens fungerar så? Det är som att be folk att njuta ordentligt nu innan löning för sen vet man minsann inte hur det kändes att knappt ha några pengar.

Jag har varit ensam i snart trettioett år. Nu vill jag se min son.
(Och gärna innan han väger över fem kilo).

Att sluta lyssna på sina läsare.

Livet

Foto: Mikael Stiller

Alltså.
Vem
var det som kom med den briljanta idén att viss trimning kunde göras snabbt och enkelt med hjälp av nagelsax? Hm? Någon? Jo, snabbt och enkelt skulle det vara och så kunde man ta hjälp av en liten spegel också för att göra det hela ännu mer smidigt. Jo, jo. Vet ni vad som händer i en spegel? Allting blir s-p-e-g-e-l-v-ä-n-t. Har ni ens försökt att klippa er egen lugg genom att titta i spegeln nån gång? Ja?

Ja. Just det. Tänk ni på det där ett litet tag.
*harkel*

Så ni gravida medsystrar som funderar på att ge er på det där nagelsaxtricket, nu vet ju inte jag hur fingerfärdiga ni är eller hur väl era hjärnhalvor arbetar tillsammans men såvida ni inte är typ David Copperfield så nej –

– don’t do it.

för.guds.skull.absolut.inte!

Det är allt jag säger. Don’t do it.