Okej. Det var föräldrautbildning idag igen. Som ni kan se bjöds det på tygbröst och jag tycker att ni alla ska ge mig lite extra poäng för att jag faktiskt fotograferade denna skapelse för jag kan säga att det är jäkligt svårt att se nonchalant och oberörd ut och fotografera en tygtutte när du samtidigt har ett helt bord med människor som glor på dig och undrar vad tusan du ska hem och göra med den där bilden sen. Om ni fattar. Men hey – jag offrade mig för konsten (och för er) och varsågod; här fick ni tygtutte.
Hursomhelst.
Det här med jag och grupper, alltså… Det jag tror att man måste förstå är hur jag är som person, och hur min man är som person, och hur vi två är tillsammans som ett par i såna här tillställningar. Jag är en sån person som aldrig kan hålla käften. Alltså på riktigt. Om någon ställer en fråga rakt ut till en grupp och alla sitter sådär tysta och skruvar på sig ni vet, då är jag alltid och utan förbehåll den som svarar. Högt. Gärna provocerande också, genom att vara sådär satirisk som folk inte förstår (men som jag själv tycker är hysteriskt roligt). Och det kan bara sluta på två sätt; antingen tycker folk att jag är en jäkligt skön typ eller så tycker dom att jag är dum i huvudet. Min man? Han säger inte ett knyst. Någonsin. Han sitter skönt tillbakalutad och dricker kaffe och stirrar tomt ut i luften. Då och då gäspar han också, stort, utan att täcka för munnen såklart vilket gör oss till det mest udda paret i världshistorien. Dels tror folk att a) min stackars man är hunsad som aldrig säger något och b) han är en dryg jävel som sitter där och gäspar och c) jag är nån slags ettrig, självsäker typ som inte kan hålla käft. (Och bara för att förtydliga; min man är inte hunsad. Han är bara en väldigt tystlåten, trött man som tycker att det är kanon att hans fru pratar så att han slipper. Det är därför vi kompletterar varann så fint).
Så. Nu när vi har benat upp det kanske ni förstår hur fruktansvärt malplacerade vi är i en hederlig, svensk föräldragrupp. Där sitter de andra hyfsat normala människorna och skruvar på sig och skickar snällt ett tygbröst mellan varann och försöker låta bli att röra en min, och så sitter jag där och har en åsikt om precis allt och hamnar i verbal fight med vår BM i varannan mening. Och tyvärr verkar ingen i vår grupp (förutom min BM) tillhöra den kategorin av människor som tycker att jag är en jäkligt skön typ, om vi säger så. Alla ser smått chockade ut och vill nog mest att jag ska vara tyst.
Men. jag. kan. aldrig. hålla. käften.
Särskilt inte när vi sitter instängda i ett rum för att diskutera saker som i min värld borde vara till för att lugna och trygga alla dessa kvinnor, men när det istället blir tvärtom. När vi ska titta på gummisnoddsvaginor och låtsasbebisar och tygtuttar som om vi vore kompletta idioter, och där varje fråga från en stackars förstföderska skickas tillbaka med en motfråga.
– När ska barnet ha mat? undrar en tystlåten tjej.
– Ja du, när tycker DU att barnet ska ha mat?
*tystnad*
– Jo, jag vet ju inte.. men om barnet sover, ska man väcka det då och ge mat?
– Vad tycker DU att man ska göra? Ska man väcka?
– Näää alltså… eller jag vet inte… det är väl bra om barnet får sova?
– Jaha, men om barnet har blodsockerfall då, för att det inte äter? undrar BM.
*förvirrad tystnad igen*
– Vadå, kan den få det?
– Ja jag säger varken att det kan eller inte kan hända, jag bara slänger ut frågan.
Och så fortsätter det sådär i en evighet och de stackars paren skruvar på sig och blir inte lugnare för det. Kanske är det jag som är rubbad, men jag blir så ofantligt provocerad av det där att jag liksom bara vill kasta mig in i diskussionen och tja… jag kan helt enkelt inte låta bli. Så då sitter jag där och gafflar om sunt förnuft och BM gafflar tillbaka (och hon gillar det – jag ser att hon gillar det) och det hela blir liksom en Emma & BM-show som säkert kunde vara riktigt underhållande om man nu tillhör den skaran människor som tycker att jag är en riktigt skön jäkel.
Men nu är ju jag och min BM den enda i rummet som tycker att jag är en riktigt skön jäkel. Och min gäspande man såklart. Och så går vi därifrån, min man och jag, efter två timmar och jag har den där känslan i kroppen som man kan ha när man vaknar upp en söndag och är dunderbakis och har en svag aning om att man under gårdagen drack Tequila och trodde att man var Malena Ivarsson.
Ni vet. Den känslan.
Så ja. Jag borde faktiskt lära mig att hålla käft. Men jag fick uppleva tygtutte iallafall, och nu ni också.
(Bara en gång kvar).
