Ni ville se dom på och här är dom. Mina HfMH. Hunter för Mindre Hungriga. Jag är såklart sådär kär och glad över dessa gummistövlar som man bara kan vara när man har struntat totalt i att vara förnuftig, och för någon som inte direkt har sparvben är den här korta versionen helt perfekt.

Jag har lyckats att ha höga innan jag blev gravid, ett par röda som ni nog har sett innan, men redan då var det med nöd och näppe att underbenen satt kvar när de skulle av. Jag har alltid haft ganska kraftiga vader (även när jag var en skinny bitch) – det är ridningens fel. Ridningen har också gjort mig aningen hjulbent så höga, tighta stövlar är inte direkt det mest smickrande på mig och för någon som inte har meterlånga ben tycker jag att korta skor över lag är mer förlåtande. Benen ser liksom längre ut.

Men hursomhelst, jag har verkligen saknat ett par snygga gummistövlar som inte stryper blodtillförseln så när jag hittade de här korta Hunter-stövlarna var det stående ovationer på momangen. Skaftet slutar liksom mitt på vaden istället för på det mest chunky stället och dessutom är det 4 cm bredare än de vanliga. Perfekt för oss med lite mättare vader alltså. Jag har ett par svarta, matta men ångrar lite att jag inte tog de gröna; de är ännu mer klassiska.

Men här har ni dom, iallafall. Hunter för Mindre Hungriga. Det är grejer det.

Att vara ledig från dagis i all ära, men det är inte riktigt samma sak när inte husse är hemma tycker Tooka. När klockan börjar bli kan-han-inte-komma-hem-snart-tid blir hon oftast sittande här, väntande.

Men det är väl så tiden fungerar när det gäller kärlek;
mest en himla massa väntande på att någon man saknar ska komma hem.

Ps! Ni har väl inte missat att Malena firar 3 år med bloggen? Heja henne, säger jag.

Okej. Denna torsdagsmorgon har jag tre saker som jag vill ta upp och som jag tycker att vi alla kan kontemplera lite kring. Ja?

För det första. Min nya craving. Alltså… De må ha världshistoriens sämsta reklam, men Danone vet fasiken hur man gör yoghurt till gravidosaurusar. De är inte dumma heller, trots att de döpt förpackningarna till XXL (yeah right, man känner sig som Godzilla när man håller en i handen) så krävs det ju minst två för att stilla begäret. Och begäret kommer ju minst två gånger om dagen. Vad blir det? Fyra stycken yoghurtar. Ett paket. Varje paket kostar typ 17 spänn om man handlar i en snäll butik. Ponera då att jag faktiskt har 33 dagar kvar på min graviditet och att cravingen kvarstår och katchjing! Danone har en kickoff för administrationsavdelningen klar (ja ja en ganska fattig kick off om inte administrationsavdelningen består av en person, men ändå. Det är en halv Hunter i pengar för fasiken). Så om ni känner någon som jobbar på Danone och kan tänka sig att sponsra mig med graviditetslång supply av Danonino så lovar jag att sälja mig ganska rejält för det. Jag kan till och med tänka mig att äta Danonino i badkaret och sälja bilderna till nån obskyr tidning ifall det behövs. Men då ska det vara obegränsad mängd, okej? Inget trams med begränsningar per dag och så. Tack.

Nästa: vad är fel på biologin? Jamen, på riktigt. Jag har aldrig sovit så illa som den senaste tiden. Jag är upp minst två gånger per natt och kissar, och där emellan är jag gärna klarvaken. Flera nätter har jag fått gå upp i okristlig tid och svepa Oboy (någon som jobbar på Skånemejerier eller Arla? Hm?) och glo på Förlossningskliniken och vänta på att tiden ska gå. Och som idag! Vad är jag? Ledig. Vad är klockan? Just det. Var det en prao som programmerade just de bitarna hos kvinnan, eller? Ja jag vet att många säger att ”åååå det är natuuurens sätt att få kvinnan att vääänja sig vid störd nattsömn”.

Wtf?

Hur logiskt är det? Ungefär lika logiskt som att under hela semestern sätta klockan på 05:50 för att vänja sig vid att gå upp när man väl ska börja jobba igen. Idioti, säger jag.

Så. Nu är vi framme vid sista punkten. Förutom en lobbyist från Danone och en från Arla skulle jag även behöva en drömtydare. Någon? Jag har nämligen den senaste månaden haft en ganska rejäl beef med båtar. Och inte bara vilka båtar som helst, utan färjor. Yes. Vita och blå rejäla färjor av den typen man åker Helsingborg-Helsingör med och blir full på. Ni fattar. Nästan varje natt ska jag med en såndär färja och det går alltid och utan undantag åt helvete. Om inte färjan sjunker (ganska odramatiskt – det är trots allt en färja, det tar sin lilla tid) så lyckas jag inte komma ombord på den utan hamnar i vattnet. (Mitt undermedvetna är uppenbarligen inte det största ljushuvudet, jag vet, men det är inte det jag behöver en drömtydare till att berätta). Oavsett så hamnar jag alltid i vattnet, utan dramatik, och nu kommer det som stör mig mest: det enda jag tänker på sekunderna innan jag plumsar i havet är att min iPhone kommer att bli blöt. Ha ha ha. På riktigt. Det enda jag tänker på är den där telefonen och att jag på något sätt ska försöka hålla den ovanför huvudet för att den ska hållas torr. Ja. Nu får ni gärna Dr Phil:a mig. Och just det! Det är alltid någon från jobbet med när vi ska åka färja. Om det spelar någon roll

Så! Det var morgonens funderingar. Alla lobbyister och färjemän hänvisas till min mailadress. Ni andra vet var ni når mig.

Äsch. Ibland måste man bara få slänga förnuftet åt sidan och göra sånt som tanten i en säger inte är riktigt genomtänkt. Som att hämta ut ett guilty-paket med bland annat den här förtjusande lådan i. Trots att man vet att det säkert är korkat eftersom ens fötter är åh sisådär två storlekar större än de brukar. Och trots att man vet att det därför finns en överhängande risk att man bara kommer att kunna ha dom en begränsad period.

Men-de-är-ju-så-klassiskt-snygga. Låga, svarta, matta. Som en älskad veteranbil i någon gubbes garage. Och mina fötter saknar gummistövlar. Mitt icke-gravida jag saknar gummistövlar och vackra klänningar och rysh-pysh och känslan av anklar.

Äh.

Åt helvete med karaktären. Det finns faktiskt raggsockor.

Och hörreni – tusen tack för era underbara OCD:er! Ni ser.
Inget att hymla om. Säg det med mig;

– tillsammans är vi mindre störda.