Phu. Idag har varit en lång dag med arbete och oväntat vackert väder – det sista var orsaken till att jag vaggade runt på Gustav Adolfs Torg i på tok för varma kläder och graviditetspustade och letade nachos på festivalen. I morse var det ruggigt och kallt så jag bylsade glatt på mig både det ena och det andra, men runt lunch fick vädret för sig att vända helt om så sen dess har jag längtat intensivt efter att få klä av mig. Vilket kanske inte är det mest lyckade i ett öppet kontorslandskap.

Och nu? Nu är vi hemma i ett svalt hus och varvar ner och jag ska snart slänga mig i ett ljummet bad och försöka få mina kamelfötter till normal storlek igen.

Och hörreni, angående normal storlek, ååååå den som inte vore höggravid: köpvarning.

Jag har läst om dom. På internetforum och i artiklar och i andra bloggar, jag har sett skribenter ropa troll! i hätska diskussioner och här och där dyker det upp små avtryck i bloggmyllan som skvallrar om dessa små varelser. Men jag har aldrig upplevt dom själv. Förräns nu.

Ja. Jag har blivit med troll. Två stycken om man ska vara noga; små lurviga saker som smygit sig in här sen några månader tillbaka och blänkt till lite här och där bland kommentarerna – den ena mer frekvent än den andra. Konstigt nog (för att vara troll då, alltså) är de inte elaka, det är det som har förbryllat mig mest. Tvärtom; många kommentarer har varit glada och trollet verkar ha pendlat mellan att gestalta ung naivitet, udda uttalanden och maskulin dryghet. Han eller hon har alltså utgett sig för att vara olika personer, ibland i samma inlägg, alla med olika tonfall. I ett av fallen har det också hänt att trollet har skrivit under med en av mina mest frekventa läsares namn i en kommentar som trots allt kräver lite efterforskning. Jag har vetat om det här ganska länge nu och har förbryllat låtit det fortsätta eftersom jag helt enkelt inte har förstått syftet och för att jag har väntat på att kunna koppla ihop alla dessa kommentarer och gestaltningar till något… tja, jag vet inte… vettigt? Men jag har inte lyckats.

Jag är inte arg på mina troll. De har ju trots allt bara snuddat vid gränsen till otrevlighet vid ett eller två tillfällen. På sin höjd är jag irriterad på hur trollen har missbedömt min intelligensnivå eller min förmåga att se och följa när det är samma person som utger sig för att vara flera personer. Jag är inte dum. Men nu när vi har fått det ur världen måste jag ändå påstå att min absolut starkaste känsla är förvirring. Jag menar; jag har ju förstått att någon lägger tid på att kommentera och på att skapa olika personligheter i min blogg – jag förstår bara inte varför? Vad är syftet? Det hade varit enklare att sätta fingret på ifall kommentarerna var ämnade att skapa debatt, att vara elaka, att dra upp kontroversiella ämnen eller att dela er andra läsare i två läger. Men att bara kommentera som olika personer och att då och då slänga in något fullkomligt obegripligt som bara får dom själva att framstå som sinnesförvirrade, det förstår jag inte.

Den första reaktionen var att det här måste vara någon som jag känner sådär i periferin, någon som ligger i det där vita bruset jag har talat om innan och som tror att det här ska skapa någon form av reaktion från mig. Kanske är det så, kanske inte. Efter en snabb undersökning finner jag det ganska osannolikt men man ska aldrig säga aldrig. På ett sätt hoppas jag att det är så eftersom att jag då enklare kan förstå varför man finner mig intressant nog att lägga den här typen av ändå intensivt engagemang på.

Men oavsett. Det känns bara sorgligt och ledsamt att någon har den tiden och att någon väljer att lägga sin tid på sånt här på min blogg; särskilt när syftet med dessa ansträngningar inte ens når fram. Och för det är jag ledsen. Inte för min egen skull, utan för deras. Det måste ju finnas lättare sätt att nå fram med vad det nu än är man vill säga. Så nu stänger vi den dörren tycker jag, både här och för er andra som också sitter där med era bloggar och kliar er i huvudet och undrar vad tusan det är de vill egentligen; trollen. Och för er som trollar; sluta. Tack för att ni läser och engagerar er men det finns så mycket mer konstruktivt att lägga sin tid på än just det här. Jag lovar. Och om det är någonting jag har lärt mig så är det att troll ska inte matas – så matningen slutar nu.

Snipp, snapp, snut. Så tog sagan slut.

Nu kommer ni sommarälskande semesterfirare bli förbannade på mig, men vet ni? Det är nu 123 dagar kvar. Till vad? Julafton.

Jo, jo.

Bara 123 dagar tills hela huset doftar gran och kardemumma och man sitter inne och prasslar med omslagspapper och fryser om fötterna. Det är inte särskilt länge. Vad gjorde vi för 123 dagar sen? Efter en snabb koll på bloggen kan jag meddela att den 26 mars hade jag gått in i vecka 12, det var strålande vårsol och vi var ute och satte staket runt huset. Svindlande. Jag undrar hur mycket som hinner hända på de där 123 dagarna som är kvar.

Två saker behöver hända den här veckan som jag vill att ni ska hålla tummarna för: vi ska vinna en budgivning (på en rimlig nivå) och Leo ska bestämma sig för att det är förbaskat onödigt att ligga med rumpan ner. Ok? Min tolvprocentare ligger ju fortfarande i säte och han har bara den här veckan på sig att rassla rätt innan de skickar oss för ett eventuellt vändningsförsök, och det där med vändningsförsök låter inte som något jag är så sugen på att göra i första hand – så håll tummarna jäkligt hårt för rumpa upp. Ja? Tack.

Men iallafall. 123 dagar kvar till julafton. Sug på den, ni.

Nu har Tant löpt färdigt och det firar vi med ett rejält lavendelbad. Eller fira och fira, Tant tycker mest att vi kan låta bli och hon står slokörad i badkaret och tittar på oss med sin allra ledsnaste blick.

Men efteråt, när hon får smulpaj och den varmaste filten, känns det ganska okej ändå. Fast inte riktigt. Och för att vi inte ska missa precis hur synd det är om henne kommer hon att ligga här, som en kringla, under filten resten av kvällen och sucka djupt med jämna mellanrum. För det kan ju vem som helst förstå; att tvätta en saluki gör man inte ostraffat. Nej, nej.

Inte en Tant, iallafall.

Vi hamnade såklart på Märtas igen och åt farligt goda ciabattas och pratade om livet och avslutade det hela med den där kladdkakan som jagar mig i drömmarna, och det känns verkligen som om sommaren tog i från tårna idag och bjöd på den finaste sensommardagen den kunde uppbringa.

Efter att vi hade tryckt i oss allt detta blev det en tur hem till mannens föräldrar, de har nyligen köpt hus i Höllviken, och där lyckades jag på något vis få i mig en ganska stor chunk rabarberpaj innan det började kännas perverst att äta så mycket på så kort tid och jag fick tacka nej till pajomgång nummer två. Och i bilen på vägen hem fick vi ett samtal från mäklaren som gjorde att det fladdrade till lite i maggropen och det blev för första gången verklighet att vi kanske, kanske ror det här i hamn. Ändå. Trots alla dessa saker som måste klaffa.

Det är som om det är hundra rostiga ekrar och nav som ska haka in i varandra och passa för att den här drömmen ska börja röra på sig, och idag börjar vi höra gnisslet och klagandet på avstånd. Långt, långt borta har det börjat rulla och om vi har tur vet vi redan i veckan om det når hela vägen fram.