”Läste igenom dina gamla inlägg och såg att du skrivit att du gärna tar emot förslag på ämnen att blogga om. Ett som jag är nyfiken på vad du tänker och tycker om är pengar/lön. För många drivna människor med karriärambitioner så brukar ju pengarna kunna spela en rätt stor roll i varför man gör det man gör, men jag har fått intrycket att det inte är riktigt så för dig?” / H
Jag har aldrig skrivit om pengar innan och jag kommer inte att göra det efter det här inlägget heller. Det är ett ämne som liksom inte platsar in, varken på middagar eller i en blogg och hur man än gör kommer det bara att sluta på ett sätt: galet. Men. Din fråga har andra saker i sig som jag tycker är väsentligt att ta upp eftersom jag tror att det är viktigt att man vet vad man gör och varför man gör det, självklart på ett rent privat plan men även i arbetslivet.
Om vi börjar med din första fundering; hur viktig är en lön? Jag kan säga såhär; jag jobbar inte gratis. Jag vet mitt värde på arbetsmarknaden och jag vet hur min erfarenhet står sig och jag vill ha betalt efter det ansvar jag har. Mindre ansvar – mindre lön och vice versa. Med det inte sagt att lönen är det viktigaste; jag skulle aldrig någonsin arbeta på ett ställe jag vantrivdes på bara för att jag fick bra betalt. Det är bara inte värt det. Å andra sidan skulle jag inte heller kunna tänka mig att sluta jobba imorgon och försörja mig på att måla tavlor och sälja dom på gågatan till folk som betalar med cigaretter i min hatt; hur roligt det än skulle vara att få måla hela dagarna. Jag är en trygghetsperson så jag vet att jag helt enkelt inte skulle vara lycklig om jag hade en så osäker inkomst att jag inte på förhand visste hur mycket som skulle landa på mitt konto och vilken dag varje månad.
Nu när vi har etablerat att jag behöver en lön för att jobba så kommer vi till de andra bitarna, de som egentligen är väsentliga: vad är det som driver mig när jag arbetar? Om jag inte har svaret på den frågan så är det ingen idé för mig att gå till jobbet. Jag måste ha ett mål och jag måste ha en förståelse för vad jag gör annars kan jag aldrig röra mig framåt (inte nödvändigtvis uppåt) och jag klarar inte av att stagnera. Jag tror att det är viktigt för ens egen skull att man försöker ta reda på vad det är som driver en, och att man sen kommunicerar ut det till sin arbetsgivare. De är inga tankeläsare och om jag själv inte har sagt vad jag behöver kan jag sen inte gå och tjura om jag inte får det.
I mitt fall handlar väldigt mycket om att jag inte är en förvaltare. Så enkelt är det. Jag är ingen förvaltare och det har jag accepterat och det är jag öppen med. Jag är som allra bäst när jag får komma in där det inte fungerar – gärna i full kaos – och strukturera upp det och få det att fungera. Det är därför jag jobbar med försäljningsprocesser – man blir helt enkelt aldrig färdig här. Jag drivs av det där pussellösandet; när hjärtat fortfarande slår fortare långt efter jag kommit hem och där jag på en gång kan se ett utfall på de förändringar jag gör. Sen, när gruppen eller projektet eller vad det nu än må vara, fungerar strukturerat, levererar resultat och bara behöver underhållas – tja, då är jag inte bra längre. Jag kan göra det ett tag men sen är det som om motorerna i mig går långsammare och långsammare för att slutligen bara lägga av. Jag självdör, helt enkelt, och har vädigt svårt för att hålla motivationen uppe. Därför är jag alltid extremt noga med att välja arbetsgivare som förstår den delen av mig och som vet om att jag då och då behöver matas med nya saker att få ordning på, alternativt en arbetsgivare som förstår att jag inte kommer att vara den personen som stannar till jag får min guldklocka. Jag kommer in, jag driver upp, jag lämnar över. Det är det jag gör. Och om jag inte hade förstått de bitarna i mig själv så hade jag kunnat bli olycklig, rastlös och undrat vad det var för fel.
Men det är inget fel. Det är bara jag.
Och genom att koncentrera mig på det jag är bra på istället för det jag ärligt talat suger på så skapar jag bra många fler tillfällen att få känna mig lyckad, kompetent och duktig. Bekvämt? Kanske det. Men jag ser inte syftet med att misslyckas flera gånger om dagen om jag istället kan göra saker där jag faktiskt lyckas. Och det är också viktigt för mig. Jag vill veta att jag gör en skillnad annars kan det va. Så även om det säkert vore mer bra för karaktären att bita ihop och härda ut och göra saker som är utanför min ”bra-zon” så är mitt välmående bättre än min karaktär, och därför kommer jag att fortsätta att välja positioner och tjänster där jag får störst utrymme för det som faktiskt är mina starka sidor och sen se till att acceptera att jag då och då får kliva undan när jag har gjort mitt och låta de som är bra på att förvalta ta över istället.
Så vad är summan av det hela? Jo; att genom att förstå sig själv och sina egna drivkrafter och arbeta utifrån dom så kommer de där 60 åren till pensionen vara så vansinnigt mycket roligare, och absolut mycket lättare. Om jag exempelvis mår illa av kritik så ska jag kanske inte välja ett jobb i en kundtjänst där jag dagligen får utstå det ena påhoppet värre än det andra. Det är bara självplågeri. Om jag är en person som mår dåligt av oordning och slappa strukturer så ska jag med största sannolikhet inte välja ett ungt entreprenörsbolag där besluten fattas på två sekunder över frukosten och sen ändras lika snabbt över lunchen – jag gör mig förmodligen bättre i en organisation där besluten tar tid och där ingen är intresserad av snabba vändningar. Precisera vem du är och varför du jobbar och skapa (i den mån det är möjligt) de bästa förutsättningarna för dig själv att lyckas.
Man ska vara snäll mot sig själv och yrkeslivet är inget undantag.
