Kan ni tänka er? Idag är första dagen på min sista vecka innan semestern. Sen följer tre långa veckors ljuvligt latande med hundarna, mannen och förhoppningsvis härligt väder. Vi startar igång min semester på fredag med att åka till västkusten för en långhelgs himmelrike fullt av skaldjur, salt i håret och släta klippor. Det finns inte en plats på jorden jag trivs bättre på än just där; i den lilla fiskebyn med de trånga smågatorna och doften av tjära och tång, där jag får sitta på bryggor och titta på havet eller doppa fötterna från en klippavsats i lite för kallt vatten.

Men först är det en veckas jobb kvar; en veckas iordningställande och strukturerande och planerande. Och idag är det minsann lunchdejt med min lattemorsa, jag firar två år med mannen och Leo växer till proportioner som får mig att reflektera över hur skönt det egentligen är att vara preggo och slippa gå och dra in magen hela tiden – att man liksom kan låta hela härligheten hänga ut (ja det är sånt jag tänker på).

Fem arbetsdagar kvar, allihop. Sen börjar det.

Ja, där är dom. Min förlovningsring och min vigselring – det vackraste jag har. Och nu har jag samlat på mig på tok för mycket vätska (och kanelbullar) för att de ska sitta bekvämt. Vigselringen åkte av redan för en och en halv månad sen, men förlovningsringen höll jag envist kvar in i det sista. Men nu? Nu får de läggas undan och vara alldeles ensamma i några månader – tills Leo kommit ut och min kropp slutat hamstra vätska som en vattenbuffel. Och det är nog första gången sen jag blev gravid som jag kan känna sorg över att något tagits ifrån mig bara på grund av just min graviditet. Rödvin kan jag klara mig utan med lite knorr, mögelostar likaså. Men mina ringar? Nej. Inte utan sorg.

Hursomhelst.

Såg att ni undrar lite över bombskyddet? Jodå. Vi kan hypotetiskt säga att vi har inlett diskussionen (eller vi och vi, hypotetiskt kan det ha varit maken som gjorde det medan jag låg tryckt mot golvet i vardagsrummet för att inte synas genom fönstret och skickade sms till honom där det stod jag dööööör! jag dööööör! herregud vad jobbigt! – men det är som sagt bara hypotetiskt). Såklart blev det inte hejarop och hjulningar över beskedet att de bör flytta sitt lilla bygge, men nu är det iallafall sagt. Om det hälsas mindre över häcken? En aning. Men vad ska man göra. En havsutsikt är en havsutsikt.

(Vad det gäller det andra med tomtgränsen och taket så har advokaten inlett en stämningsansökan. Sånt tar ju tid, tyvärr. Men på gång det är det iallafall).

Nu ska jag göra en stor fruktsallad med jordgubbar, bananer, äpplen och mango och sätta i mig det tillsammans med krämig vaniljyoghurt framför House. Är man i sorg så är man.

100 likes på fejan! Det är nästan så att jag blir lite snurrig i huvudet. Oavsett är det 100 stycken anledningar att fira och här firar vi med pannkakor, glass och sylt – något jag nog aldrig någonsin kommer att växa ifrån.

Ikväll blir det vuxenmat igen med grillat och rökiga såser, men just nu är det jag och mina pannkakor och den där känslan av att vara sju år igen.

När de luktar mer dagis än lavendel är det dags för Den Stora Badardagen. För er som inte har vinthundar kan jag berätta att hälla vatten på en vinthund framkallar ungefär samma reaktion som att hälla vatten på en Gremlin.

Så kan ni nog ha bilden ganska klar för er.

Idag är en såndär dag när solen hittar för många vägar in genom en hissgardin och gör kroppen lite för rastlös för att ligga kvar hur länge som helst i sängen och njuta av att det är söndag. Så vi är vakna; flickorna ligger i gräset och morgonsolar, Sigge väntar på frukost och Leo har siktat in sig på min navel idag och tar i så det hoppar under linnet.

Så ja; det är nog lika bra att starta den här dagen redan nu. Och själv hade jag tänkt göra det med Oboy, lagrad ost och med fötterna i mannens knä ute i trädgården, och det är svårt att låta bli att tänka på att imorgon börjar sista arbetsveckan innan tre veckors semester.

Den tanken är ganska lätt att leva med.