Vad ska man egentligen göra en söndag? Vi tar hundarna med oss för en promenad ner mot havet och det är kvavt och nästan vindstilla och hela luften doftar grill och jord, och vi kliver över åkrarna och pratar om att sist vi var här så låg snön djup och Tant skrämde livet ur harar. Nu går vi bland kossor och hästar och grässtråna är så långa att de sticker oss på magen. Att en årstid emellan kan göra så mycket.

Och nu ska vi bara vara hemma och vänta på åskan. Det känns som om den inte riktigt lämnat oss sen igår – man kan höra mullret på avstånd nästan som att lägga örat mot rälsen och känna vibrationerna av ett tåg, men i frysen tronar flera paket glass och soffkuddarna är mjuka att vila mot så vi klagar inte. Allt är som det ska vara, förutom att några fattas oss.

Efter att ha spenderat förmiddagen med att ligga på soffan med hundarna och tröstäta godis och muttra över att de finaste åkt hem har jag nu övergått till att försöka koncentrera mig på de vackra sakerna i livet istället. Som blommor från en bloggvän, fågelburar över en räddad byrå, solvarma hundtassar och veteåkrar.

Efter ovädret igår är nu himlen kornblå och inbjudande igen och jag ska sätta mig ute på gräset med en tung hög inredningstidningar och bläddra lättjefullt och längta efter semestern. Det ska jag göra. Och köpa ett nytt objektiv.

Och tänka på att imorgon är det bara 100 dagar kvar tills en Leo beräknas hitta hit. Till oss.

Det bästa med att ha besök? Den där värmen som sveper in med de här två genom ytterdörren och sen stannar kvar; skratten och den sjungande dialekten och Antes lugn i en och samma röra – den där känslan av hur fantastiskt naturligt det känns att sitta i varsin soffa i fulkläder och äta godis och titta på filmer man absolut inte förstår sig på.

Det sämsta? Att se dom åka härifrån.

Så idag får det nog lov att vara just en aningen sorglig söndag.

Kvällen spenderade vi genom att åka genom ösregnet till Mosaik och bete oss som en grupp en med nästan pervers passion för mat. Vi beställde in fem tapas var och servitrisen höjde på ögonbrynen och berättade att det var ”ovanligt mycket mat”. Exakt hur mycket mat det var förstod vi inte förrän 20 rätter landade på bordet. Ja, ja. Jag kan iallafall skylla på att jag är preggo.

På vägen hem träffade vi Svåra Lena som stolt visade upp den solbränna hon införskaffat sig efter en vecka i en stuga i Kungälv.

”Tuttbild!” sa jag exalterat och passade på att fotografera. Ni förstår ju vilka konstnärliga längder jag tar för er läsare.

Och nu? Nu ska vi slänga oss i sofforna och titta på The Killing Room och smälta 20 tapas. Lär väl ta sin lilla tid, antar jag.