När man vaknar upp till den här bedövande vackra utsikten, lyckas göra en förbaskat god smoothie (utan klumpar!) och dessutom inser att det minsann är Leos namnsdag idag – tja, då kan det bara inte gå fel. Och så är det ju vansinnigt fint väder, och som pricken över i:et ska jag hem till Vackra Elma efter jobbet och prata strunt och tokcharmas av hennes trollunge och gå runt i hennes lägenhet och mumla lyriskt över ljuset.
Så, nä. Idag finns det inte mycket att klaga på.
Alltså, förstår ni hur stor jag är? Tjejer; jag är bara klar med vecka 25.
T-j-u-g-o-f-e-m.
Hemmamätte mitt SF-mått och fick det till imponerande 30 centimeter. Vad man ska ligga på i min vecka? Åh, sisådär 23 centimeter. Jo, jo. Mycket fostervatten, nickade barnmorskan på ultraljudet och såg lite imponerad ut, bara mycket fostervatten.
Och det får vi bannemig hoppas. För nån femkilosbebis – det har jag inte skrivit upp mig på. Icke.
Jag älskar när man hittar skatter på ställen man allra minst förväntar sig det. Som ni vet har jag en aningen svårt för massproducerat och hittar nästan aldrig nånting jag till hundra procent tycker om i de ”vanliga” butikerna. Oftast är det för kantigt eller för polerat, och om det är saker som ska se gamla ut så är det ofta för ”gjort” för att hjärtat ska klappa lite extra. Men ibland händer det! Som det här modellflygplanet till Leo som jag snubblade över på ILVA. Precis lagom stort och precis lagom ruffigt.
Så nu hänger det där i hans tak bland bjälkar och vimplar och väntar på att det ska bli oktober så att ett litet knytte kan flytta in.
Hörni. Bli inte arga på mig nu, men det här med profylaxkurser… Ska man? Verkligen?
Jag har hört att det ska vara så himla bra och en förberedelse och allt det där så jag googlade upp lite kurser. Och nu sitter jag här med ilningar av skratt och obehag och kan liksom inte ens föreställa mig själv gå igenom det där. Jag vet att jag är fördomsfull men nej! när jag läser saker som ”mindfullness” och ”visualisering” i samma mening som förlossning får jag bara rysningar. Tanken på att jag och Scout Valiant skulle sitta på golvet med en massa barfotafolk och prata om hur man ska tänka sig smärtan som en liten boll som man kastar mellan varann är hysterisk. Det hade inte gått. Jag hade skrattat så mycket att de hade fått bära ut mig därifrån och det är nog inte riktigt meningen med kursen.
Såhär tänker jag: jag är inte rädd för att föda. Jag vet att massor av kvinnor har det problemet men jag är tack och lov besparad (än så länge i varje fall). Jag är för alla typer av kunskapsinhämtande som gör att jag och min man vet på ett ungefär vad som händer när man föder och vad som kan gå snett och vad som händer då. Absolut. Det är inte problemet. Problemet är allt jäkla flum som ska pumpas in i förlossningsarbetet. Mentala mål?! Herregud. Det finns ju bara ett ställe ungen kan komma ut och det finns inte ett mentalt mål i världen som kan ändra på det. Jag är ganska övertygad om att när jag väl ligger där så finns det ändå inga andra mål än att innan nämnda unge ska ut ur innan nämnda ställe – och det helst så snabbt som möjligt. Kvinnor har fött barn i urminnes tider så hur svårt kan det vara, egentligen?
Smärtsamt? Som tusan. Långdraget? Absolut. Jävligt? Med största sannolikhet. Men svårt? Det finns ju bara ett sätt.
Jag är inställd på att det här det kommer att vara den värsta prestationen jag någonsin kommer att vara tvungen att genomlida och jag har inga som helst romantiska ideér om hur det ska vara. Jag är inte den kvinnan som kommer att badda sig själv i pannan, bita i en pinne och föda ut barnet med ett litet ”hmpfiiii”. Oh, nej. Och just därför vet jag om att det finns inte en mindfullness på den här sidan om jorden som kommer att få mig att gå på att det här kommer att bli trivsamt. Kanske kommer jag behöva snittas, kanske går allt jättebra, kanske går det åt helvete. Jag är inställd på allt så slipper jag bli överraskad.
Jag har heller ingen önskan om att göra det här a natural så att säga. Jag är inte den som sätter prestation i att klara av en förlossning den naturliga vägen. Hinner dom inte ge mig något annat så absolut, då kommer jag att få ut Leo på inget annat än syre – men om jag har valmöjligheten att ha lite ont eller jävligt ont – tja, då kommer jag att välja lite ont. Och med tanke på hur många kilon som ska ut så har jag inga som helst föreställningar om att lite andning och Scout Valiants coachande stämma ska lägga ett silkestäcke på smärtan och göra allt så mycket trevligare (herregud, om han skulle försöka coacha mig kom igen nu älskling lite till kan du allt i ett förlossningsarbete hade jag slagit ihjäl honom – jag kan höra honom fnittra nervöst bara vid tanken).
Men hursomhelst. Vad jag vill komma till är – finns det inga vettiga kurser? Alltså kurser som bara förbereder oss på vad som ska hända, ger några tekniker för att hjälpa till och som lär mannen var tusan han ska massera för att det ska kännas aningen bättre? Kurser utan att jag ska behöva sjunga mantran, fokusera smärtan till en liten boll eller sitta i Scout Valiants knä och nynna ”huuuuuummmmmmm”?
För det. Det klarar jag bara inte.
Okej då är det dags för del 4 av Era Rubriker! Idag tar vi ”dagen då jag provade på yrket som jag fantiserade om som liten” som den eminenta Kajsa Akterhag Lyxell föreslog. Jag skruvade det en aning bara eftersom jag, när jag satte mig för att skriva, fastnade lite i hur det kunde ha blivit om jag hade valt den banan istället.
Jag ville bli en himla massa saker när jag var liten. Delfinskötare på Seaworld. Kosmetolog. Statsminister. Och så vidare. Men en sak som jag faktiskt var ganska konsekvent i och som det fanns en chans att jag på riktigt skulle eftersträva var copywriter. Redan tidigt lockades jag av ord och ägnade lång tid till att skriva och komponera ihop meningar och vända på saker och ting. Journalist var uteslutet eftersom journalistiska texter är vansinnigt tråkiga att skriva (främst för att de är opartiska) men copy var som en magnet som drog mig rakt in i Medieprogrammet på gymnasiet och sysselsatte mig på lektionerna med att hitta den perfekta copytexten för Santa Marias Grillkrydda. Och där, sista året, var jag mager och rökte som en borstbindare och såg ut som Maria Wine i håret – och jag hade långa röda halsdukar som jag svepte om mig och jag satt på cafeér med mina dagböcker och skrev och var så nära att ansöka till RMI Berghs och ta den vägen i livet. Men livet ville annorlunda. Istället snubblade jag in på en anställningsintervju på ett TM-bolag utanför Kista och skakade hand med en man i sidenslips och sen blev jag förälskad, upptäckte att jag var en helsikes bra försäljare och spenderade en vårvinter på sidenslipsens balkong; rökandes i ett duntäcke. Och på den vägen är det.
Men om jag hade valt RMI Berghs? Oj. Då hade jag förmodligen bott kvar i Stockholm nu och haft en mycket coolare frisyr. Jag skulle inte vara gravid, utan ha stuprörsjeans och nån form av vintagesneakers jag ebayat hem från nån snubbe i Florida, tre spräckliga katter och en liten etta på Karlaplan där det var så trångt att det bara gick att öppna en kökslucka i taget. Jag skulle fortfarande röka, men bara parfymerade libanesiska cigaretter, och jag skulle inte vara i ett allvarligt förhållande utan bara dejta för korta män med juristexamen och knarrande golv och jag skulle ha min tandborste och ett ombyte kläder i väskan utifallatt någon av dom skulle ringa och vilja dricka rödvin på Grodan, stryka mig över kinden och kalla mig fascinerande.
Jag skulle jobba på ett kontor strax utanför innerstan med stora fönster ut mot staden, mina arbetskamrater skulle alla vara 30-nånting men se ut som 21 och vi skulle allihop ha svartbågade glasögon och dricka kaffe från nån fräsig kaffemaskin. För ja; jag skulle ha lärt mig att dricka kaffe, och så skulle jag sitta i konferensrummet och vifta med en blyertspenna och klaga på att jag dricker för mycket kaffe och alla skulle humma instämmande och tugga Losec och Toy. Jag skulle ha väldigt pretentiösa kläder och svåra färger på mina nagellack och varje dag efter jobbet skulle jag stå på nån bar och dricka drinkar jag egentligen tyckte var för sura och prata estetik med nån grafiker från Nacka. Jag skulle gå på hemmafester med tema, äta ute så gott som varje kväll och ha lite dåligt samvete för att jag är borta så mycket att lägenheten luktade lite, lite sopor när jag kom hem och krukväxterna gulnat i topparna.
Jag skulle ha en dejtingprofil på nätet men logga in för sällan för att få någon ruljans på det hela, jag skulle äta sushi varje lunch och ha vänner som är precis som mig fast retroblonda. Jag skulle inte ha körkort för det behövs inte i staden ändå, jag skulle ta weekendresor till Barcelona och förmodligen skulle jag sätta upp håret med blyertspennor och sen sitta och skissa kolteckningar vid mitt köksbord de där långa söndagarna när man är bakis och inte orkar gå ut.
Ja. Så skulle det ha varit.
Och på mer än ett sätt är jag lättad över att vara den här versionen av mig själv som jag påbörjade att bli den där dagen 1996 när jag tog ett TM-jobb av en man i sidenslips och valde den dörren framför många andra.