Alltså. Vad hände med vädret? De senaste tre mornarna har frosten legat jämn över bilen när vi kommit ut, och oroligt har jag gått och petat på mina plantor för att se om de klarat av denna överraskning. Och i Stockholm igår snöade det (?!) och det var en nästan surrealistisk känsla att sitta i en taxi och se alla dessa utslagna träd mellan snöflingorna. Det är ju för tusan maj nu. Maj. Då ska man ha varmt gräs och husmålardagar, inte nattfrost. Den där resan om drygt fjorton dagar känns mer efterlängtad än någonsin.

Och hörreni. Tack för alla fantastiska kommentarer ni ger mig och för alla mail ni skickar! Ni gör mig sådär larvigt glad. Och tro inte att jag inte är inne hos er och häckar bara för att jag inte skrivit något på ett tag – jag har bara haft svårt att hitta ron till att sitta ner och kommentera de senaste dagarna. Men läser, det gör jag.

Men. Oavsett nattfrost och kalla ballerinafötter är det ju faktiskt onsdag idag och solen skiner och det kommer nog att bli en synnerligen bra dag, det här också.

Klockan är 05:45 och jag sitter i taxin på väg till flygplatsen. Det blir en dag i Stockholm igen – en dag av möten och taxiåkning och nya kontakter, och Mammavikareie-Murre ska följa med som vanligt vilket gör resan ännu roligare.

Men 05:45? Det är lite tidigt att vara påklädd, frukostmätt och på väg. Kan man tycka.

Jag är inte en lättimponerad person. Jag är inte det. Jag är kräsen med människor, jag har höga krav på de jag arbetar med och min absolut största brist är att jag ibland tenderar att tycka att människor är idioter. Det är sant och jag skäms för det och jag arbetar varje dag med att få bort de bitarna hos mig själv.

Men oavsett; så ser det ut.

Därför är det så vansinnigt skönt att arbeta med människor jag ser upp till, att vara på ett företag där jag till etthundra procent kan respektera mina medarbetare och min ledning. Och varje gång jag sitter i möten tycker jag fortfarande att jag lär mig något och oftast blir en sittning en nytändning där jag kan komma ut ur rummet efteråt och känna att ja!
Och ännu häftigare blir det när man kan boostas i alla led, när jag på alla nivåer kan möta en person som verkligen inspirerar mig. Som vår VD till exempel. Jag hyser sån enorm respekt för honom – inte för att han är VD utan för hur han är som person. För att han är så vansinnigt vettig som människa och för att han är saklig och kommunikativ och, tja, inspirerande. För att när han talar så lyssnar man, och för att han förmodligen skulle kunnat komma med de mest bisarra förslag och ändå göra dom till de mest självklara i världen.

Eller som min affärsområdeschef som är sådär läskigt social och varm och samtidigt lyckas vara fokuserad så man helt enkelt inte kan annat än att gilla honom. Eller min mammavikarie som kan ta precis alla människor på precis det sätt de behöver för att få fram ett lyckat resultat. Det är sånt jag respekterar och framförallt är det sånt jag växer av. Hade jag suttit på ett företag utan att bli inspirerad av varken ledning eller medarbetare skulle jag förmodligen dö en smula inombords och jag skulle med största sannolikhet göra ett förbaskat mycket sämre jobb – eftersom jag hela tiden strävar efter att bli bättre och ser till andra människor för att avgöra precis hur bra jag vill bli.

Så återigen; man måste välja sin arbetsplats i den mån det är möjligt. Allt handlar inte om att gå dit klockan åtta och sen gå hem klockan fem. Det handlar om hur man mår däremellan.