Nu har fina Malek fixat färgen, så jag har inte längre några vita, getliknande borst kvar som kan skvallra om att jag egentligen är en ganska gammal person. Perfekt. Nu slipper jag stå på toaletten med en pincett och kisande (japp, jag har ålderssynthet också – ser inte på nära håll) försöka dra upp dessa kritvita djävulskap som tydligen har rötter som hundraåriga ekar eftersom de vägrar släppa innan svålen lossnat från huvudet med ett blött sugande ljud.

Så nu är man som 20 igen.

Svåra Lena är redan på kontoret när jag kommer in och hon halvligger över skrivbordet med ena handen på pannan och ser fundersam ut. Mycket fundersam.

– Vad pågår? frågar jag. Svåra Lena klipper lite med ögonfransarna.
– Jag undrar bara hur det fungerar…? Det där med homoäktenskap?
– Ja? Heja dom.
– Absolut, heja dom! Men hur funkar det? Om det finns två personer som heter Göran som blir kära i varann – hur löser dom det? Ska dom gifta sig då och heta Göran Axelsson båda två? Det kan dom väl inte göra? Två Göran Axelsson på samma adress, vad säger typ myndigheterna om det?
– Myndigheterna? Jag skrattar. Jag tror inte att myndigheterna bryr sig om det. De har ju fortfarande olika personnummer.
– Jamen tänk om det är födda på samma dag då! Svåra Lena har rest sig upp på ena armbågen. Eller ja, nu blev det lite långsökt märker jag… Men ändå. Två Göran. Hur tusan gör man? Hej jag heter Lena och det här är Lena, mitt livs kärlek. Nä det går ju inte. Men det måste ju hända.
– De har väl smeknamn? föreslår jag och försöker komma på smeknamnsversioner på Göran.
– Jamen ändå… Posten! Hur gör man med posten? Hur vet man vilket brev som är till vilken Göran?
– Varför just Göran, förresten? Är det just Göranarna du funderar över eller är det problemet över lag?
– Äsch det kan vara vad fan som helst, det vara bara ett exempel, det kan vara Anita också. Anita Axelsson…

Och någonstans där blir det väldigt uppenbart att Svåra Lena behöver en man att fördriva tiden med, så under tiden Svåra Lena funderar vidare på Göranproblemet och övergår till att svära över grundpotensformer, så jag går in på Facebook och bjuder ut henne till Max – den skäggiga jätten med de snälla ögonen, han som är lite ensam rädd och kall och skulle behöva en Svår Lena i sitt liv, och om allt går vägen har vi en liten blind date redo redan nästa vecka och all världens Göranar får lugn och ro ett tag till.

När man heter Tant och har ätit två uppsättningar kvällsmat och det finns en husse som kliar en på magen så är inte livet särskilt jobbigt att leva. Alls.

Svåra Lena dyker upp lite titt som tätt här i bloggen och jag har förstått att det funderas lite kring hur hon blev så svår, egentligen. Och det kan man ju fråga sig.

Såhär är det: Svåra Lena har följt mig i ungefär sex år nu, tror jag. Vi brukar skoja lite att hon är som en huskatt som man tar med sig när man flyttar men som man sen inte ser så värst mycket av. Jag anställde henne då, för längesen, eftersom hon sökte jobb från mailadressen petmypussy@hotmail.com och det kan ju vem som helst förstå att en kvinna som söker ett jobb från en sån mailadress är en kvinna man bara måste anställa (och ja, adressen refererade till hennes stora förkärlek till svarta katter – inget annat). Så när hon kom på intervjun med piercings dinglande överallt i ansiktet och skrattade liksom Häääää häääää hääää så det slog volter i magen – tja, då var det bara att kapitulera. Och sen dess har jag tagit med henne till varje jobb jag varit på.

(Det kanske ni ska veta om mig förresten, jag omger mig med speciella människor. Jag dras till dom. Gärna folk med trasiga bakgrunder och flera bottnar – alla mina närmsta vänner är föräldralösa och har alla möjliga konstiga, udda, charmiga kvaliteér som jag inte kan få nog av. När jag skötte min egen rekrytering byggde jag en gång upp en kvällsgrupp som närapå var som en Cirkus och om man stod utanför och tittade in måste man undrat vad som pågick. Men vi älskade det).

Det som fascinerade mig mest med Svåra Lena på den tiden, och fortfarande gör det, är hennes totala avsaknad av personlig integritet. Hon är kvinnan som säger Min kille? åh, honom träffade jag på psyket som om det vore ingenting och sen lugnt inväntar en reaktion. I några fall kanske den reaktionen är att någon frynter på näsan och tittar bort. I mitt fall är den att jag viker mig dubbel av skratt. Jag tycker att det är hysteriskt.
Det andra som fascinerar mig är att gamla tanter pratar med henne på stan. Om de stannar någon och ska fråga efter vägen så väljer de kategoriskt alltid Svåra Lena, trots att hon har svart hår och piercings och ser lite ut som en getslaktare sådär. Vi har haft långa diskussioner om detta och Svåra Lena har alltid hävdat att det är för att gamla tanter ser dåligt. Själv vet jag inte. Mycket spännande.

Men varför hon har fått sitt namn? Av den enkla anledningen att hon är låtsas-Svår. Hon är ju inte sådär svartklädd och mascaramålad och mjölkvit egentligen. Och när hon äntligen dumpade den där rödskäggiga it-teknikern som ville flytta till Tyskland och bo i tält så började sakta men säkert Den Mindre Svåra Lena komma fram. Den som jag har vetat funnits där precis hela tiden. Nu är håret rött istället för svart, hon har gröna örhängen och pratar sig varm om rosaprickiga skor med mjuk klack. Och allt det där häää häää häää:iga kommer inte bara inifrån och ut längre utan ligger runt hela henne som en skimrande dimma.

Och där har ni den enkla historien om Svåra Lenas svårhet och hur hon kom in i mitt liv och varför hon stannat där.

Stod i ett provrum på lunchen och testade kläder jag egentligen inte borde köpa och så slog det mig att jag aldrig visat någon ”Dagens Outfit”. Någonsin. (Om man nu inte räknar med fulmössan, såklart, den var ju en halv följetong här några dagar innan Norgeresan). Och tittar man på många andra bloggar så finns det ju minst några Dagens Outfit per vecka och eftersom jag inte vet om ni ens är intresserade av vad jag har på mig (är ni det? verkligen? känns inte som jag) så tänkte jag ta det säkra före det osäkra och modeblogga lite. Så tja tja bloggen, såhär ser jag ut idag:

Skor: UGG (+ raggsockar, såklart, inte frysa)
Kjol: Zara (jajamensan, reafynd!)
Skjorta: Ralph Lauren
Kavaj: H&M
Väska: Mulberry Bayswater

Men hörreni; vad vill ni läsa om? Egentligen? Vad tycker ni om när jag skriver? Vad gör ni här inne? Vilka är ni?

Help a sister out, som dom säger.