Jag är en av de där personerna som faktiskt byter arbetsplats då och då och som gör det ganska ofta; jag jobbar mina rekommenderade 2-3 år och sen brukar det ofta komma någon och söka upp mig eller så hittar jag något själv. Jag har en rastlöshet i mig som älskas av den här branschen och jag älskar den, eftersom det är en av de få branscher där man i princip aldrig blir färdig och jag behöver det där eviga pusslet för att inte sätta mig ner och vissna.
Hursomhelst. Efter att ha varit på alla de här intervjuerna och börjat på alla de här olika bolagen har det börjat gå upp för mig hur viktigt det är att välja. Inte bara att bli vald, utan att faktiskt välja själv. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att så mycket annat än bara själva arbetet spelar in i hur det ska kännas i magen att gå till jobbet. Själva jobbet i sig är ju egentligen likadant oavsett vilket bolag jag sätter skorna vid, ändå är skillnaden milsvid. Och den här milsvida skillnaden kallas kort och gott för människor.
Mitt första jobb var på en telemarketingfirma i Stockholm. Jag var sjutton och uttråkad och behövde ett extrajobb och genom en klasskamrat slussades jag snart in i denna industri av unga människor, målhets och konkurrens. Och jag älskade det. Jag var för smal och rökte för mycket cigaretter och fick en chef som hette Stefan och som såg litegrann ut som en groda, men han hade sidenslips och tunna läppar och var det vackraste jag sett. Varje dag förberedde jag mig för kvällspasset, jag satt hemma hos min syrianska kollega och lyssnade på Brandi och sminkade mig och hjärtat slog så hårt i bröstet att inte ens hon kunde räkna slagen när jag tog hennes hand och la den över revbenen och sa känner du? känner du hur kär jag är? Jag fönade håret rakt och jag flätade det lockigt, jag satt i rökrummet med de andra tjejerna och vände ut och in på mig själv, jag stod upp hela arbetspasset bara för att få se honom men han var alltid på väg ifrån och min blick landade i hans nacke och jag gav nästan upp tills han en kväll, efter en personalfest, stod på Liljeholmsbron utklädd till zombie och förbannade min låga ålder, kysste mig och sen tog med mig i taxi hem till sin blåa lägenhet där han sjöng Miss Saigon och borstade mina tänder med sin elektriska tandborste.
Det var första arbetsplatsen. Sen hamnade jag på ställen jag knappt minns något år med människor så bleka att jag måste anstränga mig för att komma ihåg deras ansikten eller deras röster, och sen hamnade jag på Anticimex som säljare och lampan tändes igen. Det var ett fantastiskt kontor, det var 95 procent män så tonen var öppen och hjärtlig och jag älskade att komma in de tidiga mornarna när fikarummet var till brädden fullt av mumlande, hummande tekniker som hade skägg och spruckna händer och som vägrade att använda andningsskydd när de sprutade kemikalier. De berättade rövarhistorier och hjälpte mig fram och på personalfesterna var det en som tog fram sin nyckelharpa och sen sjöng alla skånska nationallåtar och jag fick alltid gåshud av lycka över att sitta mitt bland alla dessa varma människor. Jag minns att jag en gång vid något sådant tillfälle stod utanför och rökte tillsammans med en av dom, en äldre garvad tekniker, och anddäktigt sa att jag aldrig någonsin skulle byta arbetsplats. Det var första gången någon av dom någonsin blivit arg på mig och jag fick lova att sluta upp med sånt trams och se till att komma vidare och att aldrig någonsin fastna förrän jag var minst 55.
Och sen fanns det de dåliga ställena. De som satt sig i magen eller i ryggraden och som fortfarande sitter kvar. Som det mindre bolaget som hade en lynnig VD med storhetsvansinne som kastade pärmar efter de han för stunden inte tyckte om och som man kunde hitta i skrubben där han med stor målmedvetenhet körde stämningsansökningar genom dokumentförstöraren för att sen kunna sitta i ett möte och säga stämning? nej det har inte kommit nåt? och dricka kaffe med blicken så stel att han glömde blinka. Eller som det jag berättat om tidigare, det där jobbet på det stora genuina svenska bolaget som jag tog bara på ren prestige trots att det innebar att jag var tvungen att flytta över 80 mil och hamna i en miljö jag inte ens kunde drömma om fanns. Där var kallt överallt och männen var tysta och kvinnorna hade så många stängda dörrar att jag tillslut blev trött på att ens försöka. Och så Bidrottningen såklart, och det där kontoret som trots att det var fullt med folk var så tyst att jag kunde höra marknadsassistenterna vända papper i rummet intill. Jag kunde låsa in mig på företagets toalett och stå och stirra mig själv i spegeln och undra om jag höll på att bli galen eller om det var alla andra som var döda utom jag. Och det var absolut sista gången jag någonsin tog ett jobb på ren prestige, och det var första gången jag på riktigt lärde mig att ett jobb faktiskt bara är ett jobb och att det inte är värt det.
Och nu är jag här; i ett öppet kontorslandskap med människor jag förälskar mig i varje vecka, i en ledningsgrupp som doftar mörkrost och skrattar med huvudet kastat bakåt och med personal som inte är begränsade och som står i klungor och pratar om annat än bara bekymmer. Det här är det första företaget hittils jag känt att jag inte kan se ett klart slut hos eftersom att det inte finns några som helst tak och hela jag med alla mina personlighetsdrag får plats – eller snarare glatt ges plats – och jag kan inte vara tacksam nog för att de hittade mig tillslut. Jag kan inte det.
