Vad skönt att höra att ni funderar litegrann ni också. Och hörreni; om ni ser mig börja använda jeanskjol och bli på lyset så tröjan halkar upp och visar magen och jag börjar prata olämpligt om pojkar i nittonårsåldern får ni lova att säga till mig, ok? Ok.

I övermorgon åker jag till Trysil så imorgon ska jag hitta min fulmössa men nu ska jag stoppa ner fötterna mot den där värmemadrassen jag längtat efter hela dagen och se mina eviga CSI och fundera på om man kan ha Ray Ban aviators i skidbacken.

Och just det! Ni är världens bästa.
Som kommer hit och läser och skriver en massa fina saker och får mig att skratta högt.
Tack.

Eller att bli äldre, får man väl säga, för gammal är kanske att ta i. Känner ni er någonsin så? Äldre?

När jag var runt 15 var alla trettioåringar hur gamla som helst. Verkligen. Och nu är man själv där och tycker att trettio är ju inte så farligt. Fast det kanske egentligen är det. Ändå. Jag hade en kris när jag fyllde 25, en riktig och maffig ålderskris där jag gjorde en himla massa dumma saker och köpte en himla massa antirynkcremér och hade en enorm panik över att jag, i sanning, höll på att bli gammal utan att ha uträttat ett enda dugg med mitt liv. Så kände jag då. Jag gjorde en massa livsomvälvande val i någon slags panik och de var inte alls genomtänkta eller förankrade i hjärtat eller någonting; men jag var tvungen och jag var gammal och livet skulle aldrig bli detsamma igen.

Men det blev det. Och nu är jag trettio och undrar ibland om jag själv liksom missat att jag faktiskt är vuxen nu. Ibland kan jag lomma runt bland 20åriga säljare och känna mig himla hipp och med och tycka att jag är hur ball som helst men egentligen; för dom måste jag ju vara jättegammal. Och ibland möter jag folk som är lika gamla som mig och som jag tycker har blivit gubbar och tanter redan, som har skaffat sig praktiska frisyrer och praktiska respektive och praktiska skor och som har hela regnställ (alltså både byxa och jacka) i garderoben och de kan köra kombi och tycker inte alls det är kul att hitta fula mössor när de ska åka skidor, och som bara gör förnuftiga saker och alltid har kontanter i plånboken. Jag har aldrig kontanter, för då tappar jag pengarna överallt utan att märka det och en del av mig tycker fortfarande inte att det är riktigt ”på riktigt” när jag handlar med kort och så kan jag fortsätta att lura mig själv genom att bara dra fram VISA:t och låtsasbetala när jag handlar.

Hursomhelt. Det här blev ett ganska flummigt inlägg. Men jag antar att jag vill fråga er hur ni vet att ni är den åldern ni är? Jag vill inte bli praktiskt och ha en Stairmaster på verandan, jag vill inte det. Men å andra sidan vill jag inte bli en såndär otäck typ heller som har på tok för opassande kläder och kallar mig själv ”raffig” och blir full på vitt vin i pianobarer och raggar på män som är så unga att jag borde skämmas.

Men om man nu blir det; märker man det ens? Själv?

Äsch. Ni fattar.

Nu börjar det arta sig. Det har slutat regna och Espresso House har skållheta chaier och jag kommer åt det mesta från min dator genom närverket och det känns som om inte bara jag utan hela kontoret börjar vakna till liv; sorlet finns där igen och skratten går som vågor genom lokalen.

Och alldeles nyss tog jag en microlunch för att köpa pepparkaksmuffins, flanera av mig måndagströttheten på gågatan och försöka hitta den fulaste mössan jag kan inför onsdagens Norgeresa. Om jag ska offra livet i en skidbacke tillsammans med hela företagets ledning så ska jag iallafall göra det i en ful mössa.

Jag är inte där riktigt än, men nästan. Hade velat ha lite skrikigare färger. Och öronlappar. Och något aningen pösigare så jag inte stryper blodflödet. Men jag hinner inte leta vidare just nu för om trettio minuter har jag ett möte och innan dess måste jag skaka av mig trötthetsresterna, samla ihop alla papper och lära mig hur kaffekokaren fungerar.

Idag är det verkligen en riktig måndag. Det är kallt och halt och min kropp vill inte vakna och fötterna längtar tillbaka till värmemadrassen och min mobil är oroväckande lite laddad och när jag kom till jobbet i morse stod jag stilla i några minuter och tittade på mitt skrivbord och försökte komma på vad det var som inte riktigt såg ut som det brukar tills det slog mig att just det! jag har glömt datorn hemma.

Så 1,2 mil bort finns en säng med fortfarande sovvarma lakan och i hallen står en dator lutad mot en ljusblå fågeltapet och en mobilladdare väntar tålmodigt i vägguttaget, och tydligen har hela mitt liv fortfarande semester utom jag.

För mycket lösgodis, en film man garanterat gråter av och en iskall Snapple. Det är vad som behövs för att göra en söndag till en söndag.