Jag tog det väl inte så bokstavligt.
Imorgon kommer affärsområdeschefen att titta på mig, skaka på huvudet och sen skrattande försöka stuva in min packning i bagaget men just nu har jag fjärilar i magen av åka-bort-nervositet och jag har vänt upp och ner på hela huset för att hitta en bikini och mannen fnissar åt mig och fångar in mig när jag springer förbi och säger att det där gör vi klart imorgon älskling så nu får det faktiskt vara dags för duntäcket och mitt huvud på hans axel och ljudet av regn mot fönstret igen.

Var inne på Ebba Von Sydows blogg tidigare idag och där bemöter hon de frågor hon har fått angående den intervju Cecilia Hagen gjorde med henne i en söndagsbilaga för Expressen. Jag läste den intervjun när den kom och även jag reagerade på hur tonen i den var, känslan, det där som lurar mellan raderna. Men jag ska inte säga att jag blev förvånad.

Jag får väl kalla mig själv en karriärskvinna. Sen jag var sexton har jag målmedvetet klättrat och gått i sidled och hittat vägar runt och hela tiden strävat mig uppåt uppåt uppåt eftersom det har varit viktigt för mig (varför det har varit viktigt för mig är en helt annan diskussion) och jag har arbetat på många företag och med många olika chefer och med många olika människor. Jag har varit i mansdominerade branscher och i kvinnodominerade, jag har jobbat med unga människor och gamla. Och det som slår mig är att var jag än läser eller vilka debatter jag än förljer så verkar de alltid och uteslutande handla om Det Där Gubbherraväldet och hur svårt det är som ung kvinna att vinna respekt eller att ta sig fram. Det pratas kvotering och könssegregering och alla är förbannade på de där männen som hindrar unga kvinnor från att avancera och jag förstår ingenting. Varför skälls det på männen? Det är inte dom som är värst. Det är kvinnorna.

Under alla dessa år har jag inga andra taggar i min karriär än de från kvinnor. Varenda gång jag har blivit bromsad eller förbisedd eller nedvärderad har det alltid, konstigt nog, kommit från en kvinna. Antingen en kollega som blivit bitter och skapat rykten eller en manipulerande, flintahård chef – en sån jag kallar bidrottning. Vet ni vad jag menar? Hon som måste vara ensam på toppen. Hon som ser andra som ett hot. Hon som ler när hon säger något elakt som om det skulle kännas mindre då. Alltid, alltid, alltid. Jag har fått slåss och fått försvara mig, jag har kämpat och bitit och försökt skaka det av mig men det är något med sättet kvinnor sätter sin tagg; det hamnar alltid där man är som ömmast och den sitter alltid kvar långt efter man dragit ut den. Och gör ont.

En gång hade jag en kvinnlig chef som nästan lyckades plocka ifrån mig allt som var jag, och det var otäckt. Jag märkte inte ens när det hände. Jag bara märkte att jag mådde sämre och sämre och jag kände i hela kroppen att något var fel; jag visste att hon hade något emot mig – känslan var så tung i luften att jag kunde ta på den, men varenda gång jag konfronterade henne nekade hon. Hon hade absolut inget otalt med mig, absolut inte. Men hon satte repliker och gjorde gester; det kunde vara formuleringarna hon hade eller sättet på vilket hon nästan omärkt himlade med ögonen på möten när jag pratade. Hela tiden sådär på gränen så att man aldrig kunde säga riktigt säkert men det var härskarteknik och jag gick på det. Jag gjorde det. Eftersom jobbet var en så stor del av min identitet och hon fick mig att tro att den var inget att ha. Jag, som skrattar och flaxar och engagerar mig, blev tyst och inåtdragen och började tvivla på mina egna tentakler. Och det är livsfarligt.

Jag lät det gå ett helt år. Ett helt. Sen fulgrät jag framför den skräckslagna marknadschefen, slog näven i bordet och stegade upp till bidrottningens kontor och sa upp mig. Och då blev hon rädd. Och det var världens mest märkliga känsla; att där satt hon som jag så länge försökt förstå mig på och läsa och göra till lags, och plötsligt såg jag rakt igenom henne och hon var rädd och allting blev annorlunda; hela rummet ändrades. Hon ägnade två timmar åt att få mig att stanna men det fanns inte ens en tillstymmelse till förlåtelse i mig. Jag var klar.

Oj vad långt det här blev! Men jag tycker bara att det är så orättvist att männen blir hängda i den här debatten. Jag har haft turen att ha varma, trygga, stöttande manliga chefer som jag har älskat för att de har gett mig så otroligt mycket och de har hjälpt mig fram med en osjälviskhet jag inte sett hos någon kvinna jag arbetat med eller för. Jag kanske har haft tur. Men i mitt fall har det inte funnits något gubbherravälde; det enda herraväldet har varit de hos kvinnor som inte velat ge mig plats.

Så vad vill jag säga? Att det är på tiden att vi kvinnor börjar ta hand om varann lite bättre. Inte bara yrkesmässigt utan även privat. Det finns utrymme för oss allihop.

Detta är nog den fulaste mössan jag kan hitta på en lunchrast. Faktiskt. Den är väldigt grön och väldigt pösig och det står något jag inte förstår över hela framsidan med illröd, skarp text och jag känner mig lite som en väldigt hipp smurf i den och det måste vara ett gott betyg.

Jag vet inte riktigt vad mer jag kan tänkas behöva? Eftersom jag är gift med en Scout Valiant har jag en garderob att botanisera i vad det gäller underställ i udda material (några nummer för stora förvisso, men vadå), jättemärkliga strumpor som är i ull och kramar hålfoten och andra former av utrustning man behöver när man sysselsätter sig med späkaktiviteter som fjällvandring och boot camps och vad man nu håller på med när man har sånt.

Och nu tassar vice VD:n runt mitt skrivbord och pekar hotfullt på mig med ett utsträckt finger och viftar med ögonbrynen och säger ”hum hum” för sig själv bara för att han vet att han skrämmer livet ur mig när han gör så, och affärsområdeschefen skickar mail han döper till ”Klipp från förra konferensresan” med skidvideos på folk som slår halvt ihjäl sig mot granar och barn och gud vet allt och de här två ska jag alltså dela stuga med i fem dagar.

Joråsåerealltså.

Så skulle den här tjejen få flytta in hos mig och jag skulle baka henne muffins mot att hon sjöng hela tiden.

Jag är inte en sån som har svårt för att somna. I vanliga fall. Jag brukat lägga mig och sen tar det några minuter sen ligger jag på mage och dreglar på mannens axel med en benig salukirumpa under armen, och sen finns det inget som väcker mig förrän mobilen börjar tjuta 06:10. Men igår hade jag oturen att få en snilleblixt! precis innan jag skulle somna, och sen var det kört. Sen låg jag där och funderade på min snilleblixt! och mumlade instämmande med mig själv och körde alla scenarion i huvudet och la fram en mycket detaljerad handlingsplan för hur jag skulle presentera denna enorma snilleblixt på jobbet idag och hur fantastiskt bra allt skulle bli.

Problemet är bara att när man väl sen somnar, på tok för sent, och vaknar på tok för tidigt och man har fått lite perspektiv på saker och ting så känner man att den där snilleblixten! absolut är en bra idé, men inte så bra som man tyckte igår och definitivt inte bra nog för att stjäla nattsömn ostraffat. Så nu sitter jag här och gäspar så det knakar och funderar på att ta upp mitt Redbullmissbruk igen, men Spotify spelar Maia Hirasawa vilket alltid ger mig gåshud och kärlekslängtan och om någon timme är det lunch och då ska jag minsann ut och hitta mig Malmös fulaste mössa (trots att Lyxellskan hittade mig en riktigt gräslig en, men den hinner jag aldrig få hem) för imorgon klockan 16:00 sätter jag mig i bilen med ett gäng underbara dårar och gud vet hur det kommer sluta.