Inatt har jag sovit oförskämt länge och vaknade nyss bland salukisar och kuddar och en klarvaken man som försökte tassa ur sängen utan att vi skulle märka det.
Snön har fallit tung igen, bilen har fått ett tjockt täcke och familjen MF är lyckligt ute och skottar uppfarten. Det är salukivänlig snö den här gången; sånt som ligger lätt och rörs upp till små moln av flingor när man springer och nästan ger illusionen av att vara sandstrand så, flickorna kråmade sig i kopplena och gjorde skutt i sidled som unghästar gör innan de växt till sig. Och då vet man; idag blir en såndär dag när man står någonstans och skrattar och ser dom springa lite längre än man brukar.

Men nu ska jag äta frukost och dricka smoothie och försöka ignorera de där bedjande ögonen en halvtimme till.

All den här misstänksamheten mot den nya kameran och allt muttrande ger mig huvudvärk. Så nu ska jag göra det bästa jag vet istället; äta ost och dricka vin och ligga med huvudet på mannens mage och se en film med ena ögat och beklaga mig tills han skrattar och säger att jag är det bästa som finns ändå.

Min kamera har dött. Igår, när jag låg på golvet och krälade och försökte fotografera mina marockanska golvplattor, så fladdrade displayen till och kameran tog sitt sista andetag och dog. I mina händer.

Jag hoppades först att det skulle vara batteriet. Jag tog ut det och satte det på laddning och i en timme gick jag runt laddaren med ett förbryllat uttryck och muttrade för mig själv. Varje gång det lyste grönt tog jag ur det och satte i det i kameran, men varje gång hände ingenting. Jag lät det sitta i laddaren över natten, som om flera timmars laddande skulle göra succé – men nej. Så idag efter jobbet tog jag mitt sista hopp och gick och köpte ett alldeles nytt och fint batteri (och svindyrt! 700 spänn för ett jäkla batteri, de är inte kloka!) och jag höll i det hela vägen hem och hoppades för mig själv att det skulle hjälpa. Men väl på plats i kameran hjälpte det inte ett dugg. Den var och förblir stendöd.

Så nu sitter jag här och sneglar på påsen med min nya kamera som jag fick åka och köpa. Min nya, oönskade 1000 D med bildstabilisator som bara satt där i affären och mallade sig. Jag vill inte alls ha en ny kamera, jag vill ha min gamla välanvända högt älskade kamera som jag inte ens behöver prata fint med längre och som ligger mjukt som en fågel i händerna på mig. Hon och jag har en relation, vi har varit i Falun och på smekvecka och på kärlekssemester och i Prag och på bröllop och på dop – och nu har jag fått en ny. Som ska komma här och komma. Som om den skulle vara bättre.

Men jag ska iallafall ta ett glas vin och försöka närma mig den här nya som ligger i påsen och väntar. Jag måste ju. Trots att jag inte alls är redo egentligen. Trots att jag haft en alldeles fantastisk kärleksrelation i tre år med någon jag inte alls ville skiljas från.

Jag har blivit dumpad, helt enkelt. Men jag har hört att det bästa ska vara att rebounda så nu ska jag ta det som en kvinna och försöka starta en ny kärleksaffär med herr 1000 D.

Inför Ingelas baby shower råder det full aktivitet på kontoret. Det tisslas och tasslas och bestäms vem som ska ta med ballonger och om man verkligen ska vira in henne i toapapper och om det är hundra att det är en flicka hon får, det kan ju vara lurigt det där. Och eftersom att nej, man kan väl inte vara hundra, så bestämde jag mig för att försöka köpa en så könsneutral present som möjligt och hittade den här fulsnygga skapelsen inne på Oii.

Så nu ska jag bara svänga ihop bakelser med pastellfärgat fluff på som jag aldrig har bakat förr och så ska jag avvärja toalettpappersvirandet och ja, det kommer nog bli finfint tillslut.