Allvarligt. Var tar de vägen? Strumporna? Jag har precis tvättat och jag kan garantera att jag la i jämna par, likväl sitter jag här och krafsar mig i huvudet och letar efter de som fattas.

Flickorna har spring i benen här hemma, bollen har åkt fram och Tooka blir bredtacklad av Tant genom rummen så att mattorna flyr. Det brukar vara ett bra tecken på att det är dags att gå ut och rasta sig lite, annars kommer snart hela hemmet vara raserat. Första muffinsplåten har åkt ur ugnen, granbarren är borta och inköpslista inför kvällens middag är skickad till mannen.

Med andra ord; snart dags för en långpromenad och sen en halvtimmes plaskande i badkaret. Man får ju inte bli utarbetad, menar jag. Nej, nej.

Idag är en dag när jag ska försöka hinna med en del. Jag måste baka 50 cupcakes och börja på några napoleonbakelser och komma på vad vi ska bjuda på ikväll är vi får middagsgäster och ska sitta till bords länge och dricka vin och äta trerätters, och så ska jag städa undan lite och försöka få bort barren som finns överallt sen julgranen lite sorgligt fick lämna oss. Och så måste jag boka tid hos Malek igen för färgning för jag har mer vita hårstrån som står rakt upp än vad jag kan rycka med pincett nu för tiden. Dessutom är de ju, ovanpå allt, som typ gethår – de sitter som berg i skalpen! När man tar en pincett och drar följer ju hela skalpen med innan strået tillslut lossnar med ett sugande ljud.
En gång tyckte jag att det var en bra idé att försöka klippa bort dom med en nagelsax framför spegeln, men nej. Man kan väl säga att när man klipper i håret spegelvänt blir det inte riktigt som man tänkt sig.

Men först ska jag ligga kvar i sängen ett litet tag till och njuta av att jag är ledig och att det är fredag och att jag kan göra vadjagvill.

Är det samma? Hos er? Här ligger dimman tät och snön är tung att gå i och ute känns det som en trollskog, och det är fuktigt sådär så att håret reser sig i små små strån när man är ute och promenerar.

Svåra Lena var inne nyss för att presentera sin nya inneboende. Det var Raffe, frisörstudenten från mellanöstern med de dyra datorerna, och han var fantastisk. Han stod i vårt kök och mullrade och vevade med armarna och levererade oneliners som fick mig att skratta så jag hade svårt att stå upprätt; och med ena handen på diskbänken och den andra på magen tittade jag på Svåra Lena genom skratt-tårarna och skakade på huvudet.

– Ni förstår inte, berättade Raffe med kraftig brytning, jag bor på Lindängen. Jag kan inte ens ha TV! Jag menar; var. är. integrationen? Var är den? Jag ser den inte. Fi fan. Fina hundar! Dom är snabba? Ja? Tävlar dom? Varför inte? Man kan tjäna pengar! Ja du skrattar, men vi är ett gammalt judefolk, vi tänker på pengar heeela tiden. Vår familj hade en gång en chow chow. Bästa hunden! Gjorde aldrig vad man sa. Aldrig!

Svåra Lena satt på golvet och klappade flickorna mellan fnissen, Raffe ryckte på axlarna och fortsatte att berätta att Lindängen var precis som Texas och att om sex månader kunde han fixa vårt hår bättre än någon lyckats med, någonsin. Och sen tog han Lena under armen, tackade för att han fick besöka oss och lämnade ett stort tomrum i vårt kök efter att de gått.

Och nu har jag maränger i ugnen och en film i DVD:n, så här hemma blir det soffläge och salukiklappande igen. Ordningen är återställd.

Det var inte det enklaste, det där med macarons. Framförallt inte delen med de malda mandlarna. Fanns bara hackade mandlar på ICA och vi äger ingen mortel och mixern har vi inte sett en vi flyttade. Så jag fick vara aningen uppfinningsrik och släpa fram verktygslådan och rota runt lite. Så mina macarons är inte bara gjorda på kärlek, de är gjorda med hammare också. Och brödkavel.

Men nu ligger de där ute, halvt ihjälbankade, och svalnar på bakplåtspapper – lila, rosa och gröna och jag hoppas att de ska gå att äta. Som back up ska jag göra fluffiga cupcakes och napoleonbakelser och servera skumpa, så om det skulle gå åt skogen hoppas jag kunna distrahera med det.

Nu ska jag återgå till min whiskey och inspekterandet av Emmas Klubbade Macarons.

Efter att ha stått till knäna i snö och kastat en boll är det skönt att komma hem och sparka av sig skorna och linda in sig som en koldolme ett litet tag i mohairfilten i soffan. Nu blir det koldolmande och varmchokladsdrickande en stund, sen ska jag försöka klura ut hur man bakar pastellfärgade macarons till nio kvinnor.