Har ni det bra? Här hemma doftar det skumbad och lussebullar, jag har längtat hela dagen efter att få lägga mig i badkaret i tjugo minuter med fötterna på mannens bröstkorg och bara andas och skölja av mig kylan.

Förutom min symaskin (som jag ska ge mig i kast med imorgon) fick jag ett stativ, så hela kvällen har jag asat runt mitt nya tripod och fotograferat från alla vinklar jag kan komma åt för att börja få grepp på det. Och i sängen där uppe ligger det en värmemadrass och välkomnar mig när jag kryper ner och bara tanken på det gör mig svag av längtan eftersom att jag avskyr att frysa, och att kunna lyfta på duntäcket och kura ihop sig som en liten boll i värmen är himmelriket.

Nu ska jag ta det där efterlängtade badet, hälla upp en whiskey och övertyga mannen att ladda ner Simcity till iPad:en. Idag blir det inte mycket annat gjort.

Är helt klart drivorna av mat som finns kvar i kylskåpet och gör att man kan säga ”nomnomnom” och duka fram allting och titta på det och sucka, och sen sitta tillsammans med ett glas vin och äta ost och längta efter att affärerna ska öppna igen så att man kan shoppa sig trött på tyger och vackra saker och annat man egentligen inte behöver.

Det sämsta? Att man inte längre har sin vackra syster på armlängds avstånd så att man inte kan fånga in henne i spontana jättekramar närhelst man känner för det. Eller att huset blir så tomt helt plötsligt när det inte är invaderat av skratt och högt prat och ungar och oemotståndliga ansikten som det här:

Men alla finns ju kvar bara på lite olika håll och alldeles snart tar jag min syster och rymmer till Paris en helg och låter henne vältra sig i franska viner, vackra gator och mat man inte kan uttala. Det kommer bli magiskt.

Nu har de sista gästerna åkt, fem maskiner disk är avklarade och ute i vardagsrummet ligger två salukisar utslagna på varsin fårskinnsfäll i soffan och sover. Vi överlevde.

Det var en kaosartad, underbar jul i samma stil som ”Tomten är far till alla barnen” fast utan de snuskiga bitarna. Vi hade min väna syster och hennes fyra hundar och hennes fyra barn, min mamma pansarvagnen med fnittriga Göran och deras två yrväder till vovvar, Svåra Lena (som fick en icurl och blev så lycklig att hon knappt kunde sitta still), mannens sociala hundälskande pappa samt hans absolut inte hundälskande mamma, mannens fina syster och så vi två. Det skrattades och åts och åts och åts och öppnades paket och mitt i alltihop satt jag på golvet och slogs av hur jag verkligen blir mer och mer lik min mamma när vi diskuterade hur vackert det hade varit med en uppstoppad fasan hängande på väggen och mannens mamma såg lite äcklad ut och allting var upp och ner och överallt men ändå precis så som det ska vara. Det var som om Ceasar Milan och Solsidan hade en julspecial tillsammans. Norén skulle varit stolt.

Och vet ni? Nu har jag en symaskin. Så nu jäklar. Men idag blir det inget lapptäcke, för den här dagen hade jag tänkt spendera med att ligga i soffan och äta ost.

Och det kommer mera…

Muffinsen är klara, julgodiset uppskuret och hjärtat i halsgropen. Om trettio minuter kommer elva personer, sex hundar och mannens hundskeptiska mamma inramlande och ingenting blir längre sig likt i familjen Lindquist-Jacobsson.

Häpp! Nu kör vi.