Det är måndag förmiddag och istället för att sitta vid mitt skrivbord på jobbet och svära åt excel och ringa långa samtal, så har jag nyss vaknat här hemma med en saluki-nos under örat, snö fallande utanför och en brinnande brasa i vardagsrummet.

Vad gör man med en ledig måndag? Jag hade tänkt dra på mig lager av kläder och promenera längs havet igen, sen ska jag ge mig i kast med det där lapptäcket som jag har fått för mig att jag ska sy klart om det så är det sista jag gör. Och så ska jag ta emot en rörmockare som ska komma hit och ta reda på varför Svåra Lenas vatten fryser. Men först; en tallrik mango, en skål vaniljyoghurt och en filt.

Det här är min mormor. Hon är den kvinna i världen jag respekterar mest – det finns ingenting eller ingen som henne. Hon är 90 år, 90! och från det att jag var liten har hon varit min klippa och min sköld och min hamn. När jag växte upp fanns hon alltid där och doftade bullar och tog med mig på resor till solen där hon sköt runt på mig på en luftmadrass eller åkte vattenrutschkana trots att hon egentligen var för gammal, och hon gjorde det för att hon älskade mig villkorslöst och utan slut. Och jag henne.

Helg efter helg spenderade jag i hennes lägenhet med att sitta i skinnfåtöljen och äta bananer med glass och titta på det enorma videobiblioteket och hon satt bredvid mig och skrockade och läste tidningen, och om jag ville öppnade hon garderoben och lät mig klä ut mig i alla hennes vackra femtiotalsklänningar och stapla runt i hennes skor tills jag var så trött att jag somnade i soffan.

När jag blev äldre fanns hon fortfarande där, hon visste alltid, alltid när något var fel och det fanns ingen som kunde lugna mig eller trösta mig som hon. Och oavsett hur gammal hon än blev – sjuttiofem, åttio, åttiofem så promenerade hon en mil om dagen och höll på med sina aktier och var lika klar i huvudet som en 20-åring. Ju äldre hon blev desto mer såg jag att hon blev kortare och mindre och bräckligare, och desto mer mån blev jag att röra vid henne och krama henne och säga jag älskar dig mormor trots att hon bara viftade bort det med handen och mumlade något jag inte hörde. Men även om hon åldrades var hon alltid densamma och jag trodde någonstans att hon skulle gå bort hux flux en dag i sömnen när man minst anade det. Så blev det inte.

Det gick så fort. Vad kan det ha varit? En månad? Sen glömde hon namn och maten på spisen och kastade sin deklaration i soptunnan. Min älskade mormor som kunde räkna snabbare i huvudet än en miniräknare kunde helt plötsligt inte komma ihåg hur länge hon bott i sin lägenhet och pratade om människor som funnits för femtio år sen. Tillslut gick det inte att ha henne hemma längre. Hon, som klarat sig själv i 90 år och som skulle gå bort i lägenheten hon bott i de senaste fyrtiofem åren, glömde maten på spisen en gång för mycket och hon var tvungen att flyttas in på hem – där det fanns någon som kunde ha koll på henne och hjälpa henne med det hon behövde.

Vad det är jag ångrar? Inte att vi satte henne på hem, för det var nödvändigt. Nej. Vad jag ångrar varje dag

varje dag!

är det faktum att jag inte har besökt henne sen dess. Det är så det är. Jag har inte kunnat. Eller nej; jag har inte vågat. I trettio år har hon varit min klippa, den jag alltid kunnat vända mig till, och jag har en bild av henne som jag så desperat försöker ha kvar. Att se henne på ett hem och märka att hon inte är samma som hon alltid varit – det är så obeskrivligt svårt. Jag vill inte byta bilden jag har kvar av henne med det här nya, annorlunda. Det är min minnesegoism och min feghet, inget annat.

Och det ångrar jag. Varje dag.

Okej. Tanken på ett lapptäcke till en dubbelsäng var mycket roligare just i tanken. Att sitta och klippa hundratals fyrkanter – not so much. Min tumme är två gånger större än den brukar efter de senaste timmarnas klippande och min ländrygg protesterar vilt, men nu börjar jag snart bli klar med själva grundarbetet iallafall. Sen ska dessa klippas i trekanter och sys ihop och sys ihop igen. Ja, ni fattar.

Snart får jag åtminstone ge mig i kast med fröken AEG. Så snart jag har klurat ut hur man får dit tråden.

Att komma ihåg det man lärde sig på syslöjden i mellanstadiet för åh få se nu sisådär 18 år sen.

Jupp.

Det finns många skillnader mellan att bo i lägenhet och att bo i ett hus från 1800-talet. Det är svinkallt på mornarna, till exempel. Man har tak som läcker. Man kan gå ut för kvällsrundan i onepiece och sin mans gympaskor en fredagskväll utan att springa rakt in i en grupp piffade, Tresor-doftande människor och komma på att ”just ja, det är fredag”. Varmvattnet tar slut lite fortare. Och så vidare. Men den största skillnaden är nog ändå alla ljuden. Alla knackningar, rasslanden, skrapningar som hörs lite då och då och skrämmer livet ur halvneurotiska storstadsbor som mig; som har tänt av på energidrycker och sett för mycket Cops. Som i morse:

– Älskling?! väste jag och petade mannen i sidan. Hörde du?
– Mmm?

Måttligt intresserad. Själv låg jag klarvaken och lyssnade efter det konstiga ljudet jag kunde svära på att jag nyss hörde. Och så var det där igen.

– Älskling!

Funderade ett tag på att ta en av flickorna med mig ner och titta men kom på att det knappast är amstaffer som huserar i min säng, utan lata delikata varelser som knappt kan skälla. Så jag nöjde mig inte med att bara peta den här gången. La mina iskalla fötter mot hans vader. Gjorde susen.

– Va?
– Hörde du?! Det är någon där nere?
– Nejdå.
– Johooo.

Rassel igen. Mannen suckade djupt, svängde benen över sängkanten och började den iskalla resan genom huset iklädd boxershorts och med mig i släptåg. Och naturligtvis fanns där ingenting. Men nu sitter jag här i soffan, klarvaken, under en mohairfilt och suger på en kopp saffransthé och tittar på Mary – Queen of shops och är övertygad om att någonstans i den här skånelängan sitter en inbrottstjuv och häckar. Antingen det, eller så kommer jag snart få vara med i Det Okända och dra runt ett sönderpermanentat medium och säga mmmm, verkligen, jaså och titta rakt in i kameran i släpljus och berätta om ljuden jag hör på mornarna medan mediumet rasslar med måsfjädrar och Malin Berghagen moderligt stryker mig över ryggen.

Som sagt. Lite skillnader.