Där är det; min plats på jorden, i soluppgångsljus.

Jag vaknar ju alltid först, tassar ut i mannens sandaler och vattnar blommorna och njuter av tystnaden innan alla andra vaknar. Min lilla ritual som helst inte ska bli störd; jag var så van vid att vara här själv med barnen att när mannen stapplade ner lite för tidigt den första semestermorgonen glodde jag bara förvånat på honom och undrade vad tusan han gjorde här? Och så tidigt?

Dagen efter hade kroppen fattat att jag hade sällskap och mannens kropp hade fattat att den hade semester; så han sov länge och jag blev inte förvånad över att ha sällskap.

Är väl för väl att man vänjer om sig haha.

Åt andra hållet!

Pilträden verkar ta sig riktigt bra och jag kan knappt vänta på att de ska vara stora och skapa insyn. I år är det nog rekord i ”stanna sin bil mitt i vägen utanför och ta kort” tror jag; jag räknade till inte mindre än 5 (?!) fotograferingstillfällen en morgon när jag var ute och vattnade. Där drar alltså jag runt i träningstight, stickad tröja, ananastofs och mannens sandaler medan folk ogenerat stannar, backar, vänder om, kliver av sin cykel och ställer sig och fotograferar rakt in i vår framsida där jag då står med en vattenslang i näven, yrvaken, och fattar ingenting.

Som sagt; det är ju jättekul att människor tycker att huset är vackert men jag är inte hundra bekväm med att känna mig ut-tittad, särskilt inte när vederbörande fotograferar också. Det är ju inte MIG de vill åt, jag stör väl vyn, men jag bor ju fortfarande här och det är en aningen udda situation kan man säga.

Och på bordet står basilika, rosmarin och gurka lite huller om buller och det finns en anledning till det om man nu undrar;

längs med husväggen får de inte det regn som faller, så jag brukade dra fram dom till bordet när jag var tvungen att åka hem och inte kunde vattna och sen har de liksom fått stanna där så att de kan ta åt sig av nattens regnskurar och inte behöva vattnas lika nitiskt varje dag.

Men!

Nu bord nog familjen snart vakna till liv, så nu ska jag in och baka scones.

Nybakat på morgonen är ju livet, som ni vet.

Det bästa med det här stället är nog ändå lugnet.

Jag är en person som sällan är stilla inombords; jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det? Kroppen kan vara stilla, men j a g, alltså kärnan i mig, är det sällan. Det är är som om jag har någonting inom mig som hela tiden tickar och drar runt ett kuggverk och jag har svårt för att bara slå mig ner och vara utan att inte direkt igen vara på väg, om jag inte har någon form av stimulans som liksom ligger som ett brus över tickandet och håller mig stilla. Min pappa är likadan och har exakt samma metod för att skapa brus så därför, när vi ses eller har haft semestrar ihop, hittas vi ofta tillsammans och ser väl nästan apatiska och fantastiskt lata ut ihop där vi ligger bredvid varann i en solstol med varsin bok som vi läser ut på någon timme eller framför en serie på Netflix som vi ser ut i ett svep (aldrig bara något kapitel eller bara ett avsnitt – vi sträckläser eller sträcktittar och det är vårt brus och vårt knep för att hämta igen).

Men vi ä r inte lata, tvärtom. Det har bara tickat och rört sig i oss så länge att när vi väl tillför bruset så sjunker våra jag ner i nån slags meditativt tillstånd och vilar; och det är så vi tankar energi. I perioder när jag mår dåligt blir jag ä n n u mer rastlös och behöver då ä n n u mer perioder där jag bara kan låsa mig vid nån slags enkel stimulans och få vila i den; playstation är ypperligt, böcker som sagt, serier och gärna handarbeten (men då måste jag ha en ljudstimulans också; om jag till exempel stickar måste jag samtidigt kunna lyssna på något, som en podd eller en ljudbok, för att få samma effekt – då blir det lagom för hjärnan att låsa sig och hitta flow och bara vara).

Lite märkligt det där, men så är det.

Men här, i Drömmen, saktar kugghjulen ner och går otroligt mycket långsammare och det är nog en av de största anledningarna till att jag älskar det här stället så mycket – för att hela jag går i vila eller finner ro eller vad man nu vill kalla det.

Jag tror dels att det beror på att jag tycker det är så vackert (hur jag uppfattar miljön är otroligt viktigt) men också för att här finns det så många sätt för kroppen att hantera kugghjulen så att jag inte blir rastlös och det är f y s i s k a saker; plocka ogräs, klippa utblommade rosor, vattna växter, gå till stranden, kasta efter gädda, leta svamp, gräva gropar, klippa gräs. Det där tickandet får liksom utlopp i enkla, upprepande rörelser och om jag är uppe i varv är det bara att tillföra ljudstimulansen genom att dra igång en podd i öronen och så har jag vips min ”meditation” och njuter. Principen är densamma som sticka eller se en serie eller läsa en bok, men eftersom sånt knappast finns utrymme för alltid när man har barn så blir detta en slags vila-trots-ös där jag är med och aktiv och kan hålla koll men samtidigt får samma inre stillhet som om jag läste en bok. Är ni med?

Jaha, årets knepigaste inlägg blev det här alltså, men jag tror att jag försökte förklara varför Drömmen är så älskad av mig på ett djupare plan än det mest uppenbara.

Hoppas jag inte snurrade till det för mycket, haha.

Alltså.

Just den här platsen, vid odlingslådorna, är helt fantastiskt rofylld – särskilt tidigt på morgonen när jag är ute innan någon annan vaknat och vattnar i tystnaden och solen bara precis börjat smyga upp. Eller i skymningen när barnen somnat och tiden bara är min; då går jag också gärna dit. Pysslar lite med örterna, funderar på när potatisen (som är ett mysterium) kan tänkas vara klara och gnuggar blad mellan fingrarna för att få känna den där doften som bara koriander, basilika och rosmarin kan ge.

Ja vid det här laget vet ni ju vad som finns där;

örter, blåbär, jordgubbar, tomater, paprika, chili, rabarber, Tants ros och lite till.

Snett och vint och lite knasigt men trots det trädgårdens absolut bästa plats.

En grusbelagd stillhet, bara.

Allt man kan önska på en liten, liten plätt i Småland.