Eftersom det var livets väder i helgen gick det ju inte att sitta inomhus och uggla!

Det brukar ju vara lite blåsigt vid havet så vi bestämde oss för att ta en liten tur i skogen med killarna. Dessutom har jag sån Smålandsabstinens att jag dör (tre veckor kvar, tre veckor kvar) och även om skogen här och skogen där inte riktgt är samma lika så kunde det vara ett ganska bra substitut kände jag.

Känslan är iallafall lite densamma.

 

 

Så skogen blev det.

En timme ungefär bland stubbar och snår och märken efter hästhovar, och Smålandsabstinensen lät sig stillas lite på toppen även om den absolut inte försvann. Men eftersom vi har lyckats ha något uppbokat VARJE helg (jourer, brudklänningar, jobb etc) så har vi helt enkelt inte kunnat åka iväg, och så ser det alltså ut två helger till. Men SEN! På skärtorsdagen! Då åker vi och njuter flera dagar i sträck och jag kan knappt vänta; bara tanken på att kastspöet står lutat mot väggen och är redo gör mig alldeles tokig. Jag behöver nån timme vid sjön och se draget flyga iväg i en båge i luften och träffa ytan långt, långt bort. Och så ska vi få upp en sandlåda i trädgården var det tänkt, kommer nog funka som ett hyfsat bra substitut för pool åt pojkarna i någon månad till innan värmen slår till på riktigt och den uppblåsbara bassängen kan dras fram.

Så skärtorsdagen och helgen som följer är helig, och det finns INGET som får bokas in eller störa. Så är det med det.

Och idag vankas det event i Ystad med föreläsning och styling och gud vet allt!

Wish me luck.

 

Bilder: Mikael Stiller

 

För sju år sedan var hon hederstärna på mitt bröllop.

Min högljudda, yviga, älskade piratprinsessa med lejonhåret och silverringarna – hon som var där på varje steg av vägen tillsammans med mannens syster, Svåra Lena och min Fågel-Micke. De fyra liksom gjorde halva bröllopet och jag kunde inte bett om en bättre hjälp, och framförallt kunde jag inte bett om en bättre hederstärna. Den dagen skulle inte varit Dagen utan henne.

Och, sju år senare, nu är det min tur.

 

 

Nelly ska gifta sig!

Hon ska gifta sig. I augusti.

Och så som hon fick följa mig på en av livets största händelser får jag nu följa henne. Precis bredvid och tätt intill, hela vägen från nu till efterfesten och sen den riktiga festen – livet som kommer efter.

Så i lördags åkte hon och jag till Helsingborg för att starta resan genom att prova brudklänningar.

 

 

Vi hängde undan, drog ut, kände på spets, funderade, fnissade.

Och provade!

 

 

Många nej, någon kanske och en eventuellt ja (ingen av de möjliga visar jag här, dessa får vara hemliga enligt konstens alla regler såklart) och det var SÅ STORT att se henne studera sig själv i spegeln, andlös av stundens allvar. Att få vara med när något så efterlängtat och magiskt håller på att ske mitt framför näsan på en.

 

 

Vi ska nog åka till lite fler ställen möjligtvis, prova lite fler, känna efter. Nu vet vi vad hon ska ha, nu ska vi bara hitta det – eller landa i att den där möjligtvis JA blir ett JA med eftertryck.

För sju år sedan var hon där precis bredvid mig på mitt bröllop, och nu ska hon själv gifta sig.

Min piratprinsessa.

 

 

Ja vad säger man?

No words needed på den här tror jag.

Tack söndag för livets väder; det var underbart.