Att brandöva där hemma.

Annons, Samarbeten

 

Att brandöva är ju något som de flesta av oss fått göra i skolan eller på kontoret (eller när man råkat dra igång brandlarmet på Strandbaden i Falkenberg för den delen, hrm) men varför gör man det inte hemma? Jag hade aldrig ens tänkt tanken innan jag fick frågan av Sector Alarm, jag som annars har en katastrofplan för alla andra (mindre troliga) händelser som kidnappning och olika former av attacker.

Men Nu har vi brandövat!

 

 

Först gjorde vi en utrymningsplan över huset så att Leo vet var han kan ta sig ut. Sen berättade jag att man måste krypa ut när man hör larmet, så att man inte andas in röken. Och så bestämde vi en utrymningsplats att mötas på, och att jag var den som skulle räkna så att alla var där.

 

 

Här är vår utrymningsplats! Vid grinden.

 

Och väl där och när alla är inräknade så ska man ringa 112 (det hade han redan koll på).

 

En liten film på hur det kan gå till när man brandövar hemma hos oss kommer här:

 

 

Vill du själv brandöva med familjen (så bra grej ju) finns det ett jättebra schema att följa HÄR med en film som de mindre barnen uppskattar. Lättfattligt och med bra tips får man reda på hur man kan göra för att sätta en utrymningsplan och förbereda barnen så de vet vad de ska göra om larmet nån dag går av.

Nu har vi en plan. Känns hur bra som helst.

 

Att inte ha tagit in våren ännu.

Lanthandeln, Vardagsrummet

 

Nä, i vardagsrummet (eller något rum för den delen) är det inte vår ännu.

Inte ens en blomma som är vårig, eller sommarplädar. Där inne är det fortfarande vinter, mest för att det ännu är vinter utanför – och just nu ännu mer än nånsin. Nu har vi någon centimeter snö som ett täcke och den faller oavbrutet, och gör allting bra mycket vackrare än det brun-grå.

Så nej, ingen vår här inne ännu.

 

 

Men där är spår av pojkarna lite överallt.

 

 

Tids nog byts plädarna ut och tulpaner kommer in, jag ska bara få feelis först. Och nån vårfeelis är jag ganska långt ifrån just nu – för några dagar sen dreglade jag över loafers och ankelkorta byxor men just det får nog vänta lite till.

Ännu ett tag får fårfällar och kakelugnen och Sorell och overaller göra sitt skulle jag tro

 

 

Så hemma hos oss är det ännu vinter!

Imorgon startar simskolan upp igen dock, det är ett vårtecken, och butikerna fylls på med skira blusar och lockande klänningar nästan varje dag. Så vi tar oss framåt, inte sant?

Och tills det är dags så ska jag njuta av snön som äntligen kommit, klä in pojkarna som små michelingubbar på kvällen och gå ut i trädgården och kasta snöbollar på mannen för att sen samlas i köket igen och dricka varm choklad och varva ner inför godnatt.

Hoppas, hoppas den ligger kvar till helgen.

 

Att knappt kunna vänta.

Drömmen

 

Idag yr snön utanför och även om det är vackert och lite efterlängtat så kan jag ändå inte låta bli att tänka att det känns liksom ännu längre tills vi kan slå upp dörrarna till Drömmen och bo in oss nu. Huset står ju där, väntande, och är den enda platsen i världen där jag helst vill vara och igår var jag nästan tokig av längtan och funderade på att packa in hundarna och köra dit bara över dagen, för att få en dos av skog och tystnad och det där andra jag älskar.

Vi skulle kunna åka dit nu också, som i helgen kanske, det är första helgen på länge som hade fungerat. Men vi vet också att det är ganska kyligt innan man fått igång kaminen ordentligt (det är ett stort hus) och även om det finns få saker Noah hatar så är att vara kall en av dom. Han är INTE förtjust i att vara ute om det är för kallt, han traskar runt i tio minuter i snön sen får det räcka, och att då dra med honom till ett hus som är minst sagt svalt en hel helg är helt enkelt inte optimalt. Han är en mycket bekväm herre må ni tro.

 

 

Jag är såklart inte den enda som längtar efter vår, jag vet att flera av er också gör det.

Men såhär är det varje år; snön kommer två månader för sent och sen ligger den där med sitt tunna täcke några dagar för att sen smälta bort och komma igen. Vi börjar närma oss den värsta perioden av året, den som alltid gör mig rastlös och lite nere – när precis hela skåne bara är olika nyanser av brunt och där de vidsträckta vyerna inte är vackra längre utan nästan ger en klaustrofobi eftersom vart man än tittar är det ännu mer brunt, blandat med lite grått och med en vind som ligger i sidled och piskar ansiktet.

Åh, jisses.

Då vill jag bara ha lä och skog och begränsat synfält.

 

 

Min kropp är lite trött, lite vintertrött och efter-stress-trött, och då SKRIKER den alltid efter Drömmen. Jag vet ju det. Och jag vet också att en helg egentligen inte är nog, jag vill stanna en vecka. Helst i vårvärme såklart, när dörrarna kan vara öppna och grillen dras fram och Buse leka på skeppet bakom huset – men även nu, när kaminen hade fått jobba och man hade fått ha dubbla lager kläder och lägga ut madrasserna på nedervåningen istället för att hålla värmen.

Men det är ju bara jag. Noahs kropp skriker verkligen inte efter dubbla kläder och stuga.

 

 

Så jag tillåter mig att längta istället.

Den tiden kommer ju, kanske mycket fortare i år. Det vet vi ju ännu inget om. Vad jag FAKTISKT vet är att vi har en Dröm och den är vår, och den är vår alla dagar när vi känner att vi behöver den. Det är någonting som är på riktigt och som alltid finns där och bara tanken på det hjälper ju till när det är februarislask och brunt och blåser i sidled och man helst vill dra täcket över huvudet och sova lite till.

Men den här perioden, alltså.

Må den gå över fort.

 

Att ha ett serietips!

Livet

 

Alltså, ni MÅSTE se den här på Netflix!

Santa Clarita Diet är med Drew Barrymore som gör sig helt fantastiskt som helyllemamma/mäklare som råkar bli en zombie och nu försöker fortsätta livet som vanligt, minus den lilla detaljen att hon är ödöd och äter människor. Helt hysterisk serie – som en slags mix mellan Orange is the new black och Dexter, typ? Lättsam och beroendeframkallande.

Här är trailern:

 

 

Så har ni inget bättre för er ikväll, bänka er!

Jag kan knappt vänta att fortsätta, har nog bara en två-tre avsnitt kvar.

 

Att ha söndagsutflyktat med höns och hästar.

Livet

 

Igår var vi på äventyr!

Jag satt och googlade efter ponnyridning här i området, det är lite för långt till det i Malmö vi brukade gå på, och hittade en 4H-gård i Veberöd som visade sig vara perfekt. Så vi trotsade vädrets makter och satte oss i bilen för en tur till ett ställe jag tänkte att nog pojkarna kunde uppskatta.

 

 

Där fanns höns och en tupp som nyfiket spatserade runt och hälsade på Leo. Noah kunde höra tuppen ända från bilen och kraxade ikapp med den så gott han kunde.

 

 

Väl inne i stallet fanns där andra djur!

Som grisar och getter. Noah var i sjunde himlen mer eller mindre och sprang omkring så ivrig att han spontanropade för sig själv varje gång han fick syn på ett djur.

 

 

Mycket, mycket nöjd kille som får syn på de två små ponnyhästarna som just var i färd med att bli redo för ponnyridning. Han är inte rädd för fem öre den där krabaten, hängde förtjust mot repet för boxdörren och pratade med ponnyn och sträckte då och då fram handen för att klappa. Leo är ju lite mer van med hästar och gör inte en så stor grej av det, men tycker ändå att vi nog borde ha en ponny eller två hemma.

 

 

Hej hej!

 

 

Ute fanns det burar med kaniner, en sån skulle Leo också kunna tänka sig men då får vi förklara att det skulle nog Tant också – fast inte riktigt på samma sätt.

 

 

Och så fanns det katter…

 

 

… Som gärna lät sig klappas.

 

 

Och så var det dags för ponnyridning!

Noahs andra i livet. Den första var i julas på julskyltningen i stan, och då garvade han oavbrutet.

Igår var ingen större skillnad.

 

 

Det är VANSINNIGT kul att åka ponny.

Så kul att man nästan glider av för att man skrattar så mycket.

 

 

Inte så lätt att sitta med balans när man inte ens fyllt två ännu, men då skrattar man bara lite till. Och roligaste på hela rundan är helt klart om ponnyn skakar på huvudet, det är en fest utan dess like.

 

 

Ja, och även en Leo tycker ju om det där med ponny, han har ju gått på ridskola och allt.

Mina pojkar alltså, så glad att båda två har lite av hästblodet från min sida familjen. Jag vet inte vem jag skulle vara om jag inte hade haft alla de där oräkneliga timmarna på hästryggen eller stallgolvet i bagaget, och när jag vara bara något år äldre än Leo är nu så fick jag min första shetlandsponny Gullan. Hon behövde ridas in och var helt galen, men det var precis vad jag behövde.

 

 

Sen sa vi hejdå till alla djuren och hoppade in i bilen igen för att åka till Sjöbo och handla frukostfrallor så att vi kunde komma hem med en nästan-lunch-frukost i påsar. Nybakade frallor med smör och ost slår ju det allra mesta, inte sant?

 Perfekt aktivitet för två djurglada pojkar en snöslaskig söndagsförmiddag.