Så vad gjorde vi igår?
Vi passade på att ta med Buse på en liten runda på den lilla orten under tiden V lekte med Noah på lekplatsen. Vi försöker dela upp det lite ibland så att båda barnen får lite ensamtid var, och med en au pair är ju den möjligheten lyxigt nog ännu mer närvarande än utan – särskilt om vi inte vill dela på oss. Det har helt klart varit en enorm behållning att ha med Veronika på resan och kunna slappna av fullständigt när hon har Noah eftersom hon är så himla bra och vi litar på henne totalt. Ett par extra händer är ovärderligt och något vi kommer sakna intensivt när perioden är slut.
Men iallafall;
ut på stan var det!
Jag var helt klädd i vitt (japp, byxorna köpte jag loss, jag blev så förälskad – de finns här – och linnet är ett underbart svalt och silkigt nummer som känns superlyxigt i tyget och har djupa ringningar på sidorna, det tvingade jag och Banditen Jenny att köpa in när vi var på Moss och det finns här).
Vi hamnade på ett himmelrike för barn!
Nån slags lekpark med världens holabaloo och med en hoppborg i monsterklassen, några såna där maskiner där man stoppar i ett mynt och så kan man åka polisbil/Barbie-vagn/häst/whatever och en uppsjö andra aktiviteter. bland annat fanns det två stycken små go cart-banor och Buse vill DIREKT åka.
Den! sa han upphetsat och viftade med hela armen mot den största banan som hade liksom riktiga go carts.
Fast alltså njääää, det vet jag inte mumlade jag och synade bilarna. De där ser JÄTTESNABBA ut Buse.
Jag var inte riktigt beredd att sätta min fyraåring i en spansk go cart a la Formel 1 och sen med fasa se honom sladda genom banan i full rulle. Strax bredvid fanns det dock en lite mindre bana med små motorcyklar som såg rejäla och långsamma ut.
De där kanske? undrade jag och försökte styra hans uppmärksamhet mot den banan istället. Mamma går och växlar så åker vi dom.
Öhm, le motorcycle? mumlade jag (med franskengelsk brytning av någon anledning) till den väldigt lite engelsktalande mannen i kassan samtidigt som jag växlade till små mynt och försökte peka ut dom så han förstod vilka jag menade.
Si? sa mannen glatt.
Are they… öh… brum brum? Fast?
Huh? F a s t?
Yes, försökte jag igen. Like tiger? Or like … öh… escargot?
Aaaah! Han sken upp. Rapido? Noooooo.
No? Jag var mycket hoppfull. No rapido?
No noooo, no rapido. You can! sa han och tecknade att även jag kunde köra, vilket jag var tvungen att dubbelkolla några gånger för de såg lite klena ut de där motorcyklarna – rejäla för en fyraåring men kanske inte för en snart 36-åring, men han envisades med att jag absolut kunde åka och att de var no rapido alls.
Han ljög.
Helvete vad fort det gick!
Men motorcykeln höll och Buse tyckte inte alls det var särskilt snabbt och jag vinglade någon meter bakom och skrek inte för fooooort nu Buse, inte krocka! som en klassisk hönsmamma och mannen frustade av skratt bredvid banan, och den icke engelsktalare mannen i hytten flinade stort och gjorde tummen upp.
Så, det var en actionfylld torsdagskväll igår kan man säga, som dock avslutades i sängen med The Intern (så, så bra film) och lite chilichips. Och idag blir det förhoppningsvis ingen action alls, det ska ju som bekant flygas och då vill jag gärna ha det lugnt och fint –
vi landar inatt och imorgon ses vi igen, fast hemma.
Hej hemma! Vi längtar efter dig, också.
