Där, på vår köksbänk igår;
ett litet fång tulpaner plockade av mig och Buse i trädgården till någon som behövde dom. Röda och långa och med jord på stjälkarna står de nu någon annanstans och påminner förhoppningsvis om att det nånstans, inte så långt ifrån, finns några som tänker på personen med kärlek.
Ibland räcker det ju med så lite för att det ska kännas lättare.
I söndags fick vi ÄNTLIGEN plats på brunchen på YSB efter att ha försökt i typ ett halvår (sist vi var där var Noah bara nån månad) och det var en MYCKET pepp Buse som intog soffan. Han kom ihåg allt sen sist; att man fick räkor med sås och att det fanns en chokladfontän och att det fanns minst tre kakor att välja bland när man var klar med räkorna.
Själv längtade jag mest efter kräftorna, och så de amerikanska pannkakorna såklart.
Och våfflorna!
Mmmm.
Så himla fina omgivningar!
Och där ser ni en klassisk Busetallrik; sås, kyckling, kräftor, tomater, morotsstavar och musslor (räkorna är på min tallrik, jag få ju tyvärr skala ännu och slänga fram dom efterhand) och i söndags var just musslorna en höjdare och han kunde inte få nog. Kul att han vågar testa och tycka om saker som kanske inte är så ”typiska”, men å andra sidan så skapar vi ju en galet kräsen gourmand som mest vill stoppa ansiktet fullt med skaldjur och dyra ostar och grekiska oliver om han själv får välja.
Oliver förresten! Så jäkla gott.
Och som sagt; efterrättsbordet går ju inte av för hackor det heller och om man bara har lite tålamod så kan man parera in det ganska bra så man slipper den värsta köbildningen och kan hugga in utan stress. Det går liksom i vågor vid en servering, hux flux ska ALLA ha efterrätt, samtidigt, och då kan man lugna sig lite bara så är det snart fritt igen.
Nom nom nom.
Och så blev en söndag lite extra lyxig!
Och idag ska jag göra bokslut (väldigt viktigt och vuxet) och sen ska jag hem och ta hand om min lilla feber-koala; Noah har fått feber stackaren och vill mest sitta som en koala runt min bröstkorg och suga på sin kanin och snora, så det är väl lite det vi kommer sysselsätta oss med i timmar om jag känner honom rätt, och det är ju faktiskt ganska mysigt (plus att man får sjukt biffiga muskler av att kånka runt på honom halva dagarna när han bara vill vara nära).
En sån dag, helt enkelt.
Ah Paris.
Jag har bara lite kvar och det är nästan lite vemodigt – jag vill ju vara kvar där i bilderna och känna doften av sockervadd blandat med kullersten och snubbla på höga trottoarkanter och upprepade gånger säga herregud vilket underbart väder! och hitta små gränder där man tänker att nog inte så många ser när man fotar, men där det i vilket fall ändå alltid slutar med att man dragit en liten folksamling eller två efter ett tag.
Och jag vet, man borde vara van nu efter så många års bloggande och Nelly sa det flera gånger; varför tycker du det är så jobbigt?! och jag har väl egentligen inget svar. Jag kommer nog aldrig tycka att det är bekvämt att stå framför kameran när främlingar stannar för att se på, kommer aldrig helt kunna släppa viljan att hitta lite mer undangömda platser.
Ser ni fönstret där i bakgrunden?
Som från början var tomt och som sen innehöll en kedjerökande man som bekvämt lutad på armbågarna hängde ut över sin franska balkong och tittade på spektaklet tills vi var klara. Och åt höger? Där ligger den finaste lilla leksaksbutik ni kan tänka er; L’Acrobate – full med märkliga gosedjur, roliga tröjor, vackra plåster i plåtburk och annat som faktiskt nog var det enda vi handlade när vi var i Paris (det var omöjligt att gå in utan att komma ut med en påse, Noah fick gosedjur och Buse lite gott och blandat – jag ska visa sen, men har ni vägarna förbi så hittar ni butiken HÄR).
Och sen vandrade vi tillbaka till hotellet för ännu ett ombyte innan det var dags för kväll, en kväll där vi hamnade på vad som kan vara det absolut mest inte passande stället någonsin och där Nelly orsakade rabalder på en gågata med sina stayups.
Det var tider, det.
∞
Kläder fotograferade här är en superstretchig och så himla snygg pennkjol som jag tänker skulle funka på sommarens alla fester lika bra som för en kväll på ett bryggkafé – den finns HÄR och är lite stor i storlek, blusen är den från Second Female ni sett innan som finns HÄR. Och som ni vet vid det här laget är det 20% på nästan allt* i samarbete med CountryDreams med koden PARIS, och för undantag kikar ni HÄR.
INLÄGG I SAMARBETE MED BOOKBEAT
Som jag berättat om innan har Bonnier kommit ut med en ny tjänst som finns som app och heter BookBeat – där kan man hitta tusentals böcker antingen som ljudbok (om man vill lyssna när man städar, reser osv) eller som e-bok om man ligger i trädgården och har lite tid över och vill läsa för egen maskin.
Jag har ju plöjt Dean Koontz och nu är det dags för något nytt, så jag tänkte testa Jag lät dig gå och se om det kan vara något. Nu har man ju möjlighet att ta lunchen ute i trädgården och luta sig tillbaka ett litet tag med en skål vindruvor och läsa i skuggan under tiden solen värmer hundarna, och den här årstiden blir jag om möjligt ännu mer sugen på att läsa och få andras ord.
Och i samarbete med BookBeat har ni alltså 1 månad fritt (den ändras från 2 veckor till 1 månad när du fyller i koden) helt utan bindningstid så att även ni kan testa och lyssna eller läsa och välja bland mängder av titlar. Koden ni ska ange är Attvaranågonsfru och mer om BookBeat hittar du HÄR.
Hoppas du får en sommar full av ord!
//
//
Det var så skönt att vara där och städa ut vintern litegrann i lördags;
även om det till stor del är renoveringskaos och kommer vara så tills allting är klart och brädor, maskiner, hinkar, boxar och annat har lämnat igen så var det förvånansvärt orört, som om tiden på vissa ställen stått helt stilla. Som innanför dörren där Buses och mina gummistövlar står väntande bredvid varann, redo för en tur i skogen med svampkorgen och fulltankade med historier om Gargamel och Smurfarna och hur de bor i alla stubbar. Nu är hans gummistövlar för små, såklart, ett år gör mer med pojkfötter än med det gör med tid –
men de får stå kvar där bredvid mina tills nya kommer fram.
Alla fönster släppte som alltid in litervis med ljus,
och även om det är lite omarronderat i vardagsrummet för att killarna ska kunna sova där när de jobbar så är det ändå vardagsrummet och jag dammsög varje vrå för att få bort minsta lilla del av vinter som låg och skräpade på fönsterkarmar eller i vrån.
Älskade hus.
Och här ser ni hur den lilla utbyggnaden hänger ihop med den stora!
I den lilla finns som sagt stallfönstret och där åt höger kommer handfat och toalett (och fönstret är så snett monterat eftersom hela den här delen var sned innan vi lyfte huset och gjorde om grunden så det blir lite pysslande för killarna att få till kaklet just där sen, heh) och på väggen ni ser närmast i stora rummet kommer sen kommoden stå med sina två handfat.
Vi tog en tur ner till sjön såklart!
Till allas lycka. Det är SÅ härligt att se hundarna här, hur de lever upp, men mer om det kommer nog på Morrr imorgon skulle jag tro.
Det finns fler som lever upp om man säger så.
Buse blir nästan hysteriskt glad över att vara i Drömmen, här är han på väg genom skogen iklädd cowboyhatt och uppblåst badring som hällt sig på mammaluft hela långa vintern i väntan på att han skulle komma tillbaka.
Och ja, det badades.
Helt galet om ni frågar mig, men eftersom Buse faktiskt redan badat i havet 2 (!!) gånger i år så kunde ju sjön knappast vara värre (och jämfört så skulle jag 100 gånger hellre doppa mig i sjön nu om jag var tvungen att välja). Men min son nobbar aldrig ett tillfälle att bada, så medan Noah sov snarkande under myggnät i vagnen så plaskade Buse och flickorna bland vassen och letade efter fiskar och bar stenar.
Sen gick vi tillbaka.
Och där ser man Drömmen sola sig när man kommit ur skogen!
Gräset har nästan helt växt tillbaka efter att trädgården mer eller mindre blivit vält för att få avlopp.
Sen blåste vi såpbubblor…
Och jag fick blommor!
Och ja, det är ungefär precis det där man brukar sysselsätta sig med där ute, och som jag sagt hundra gånger förr – nu vill jag bara att allt som kallas renoveringskaos ska lyftas ut så att man kan låta en ettåring röra sig friare och kunna BO där på ett annat sätt igen. Men ungefär två veckor kvar och det ska jag väl klara av kan man tycka, men sen!
Sen intar vi Drömmen och startar sommaren tycker jag.