Jag vet inte om jag har skrivit om det, men mars för mig har arbetsmässigt varit snudd på ett helvete.
Det har varit S Å mycket att göra, mer än jag någonsin haft tror jag, och inklämt på så få dagar – och ännu mindre dagar när vi var mellan au pairer och försökte jonglera så gott vi kunde med dem tid vi hade. Det har varit så mycket (och är) att jag fått alla klassiska tecken på stress; glömt bort enkla saker, fått strukturera mig själv nästan på en barnslig nivå för att inte glömma det mest basala, sovit sämre. Det har varit okej för att jag V E T att det lugnar ner sig, och för att när man är egen så har man inte så mycket val än att ta de mer intensiva tiderna också eftersom man dels inte vet när det kommer trilla in lika mycket nästa gång och dels inte har någon annan att fördela det på.
Men mars kommer inte gå till historien som någon harmonisk månad, det kan jag skriva under på. Bara några dagar till, kanske den här veckan också, sen borde jag se ljuset i tunneln.
En kvinna jag arbetade ganska tätt med en gång i tiden, en VD för ett stort danskt företag, berättade för mig att hon klarade av de där extremt intensiva perioderna som kom någon gång per år lite extra bra genom att belöna sig själv för att hon genomfört dom och genomfört dom bra och kommit ut på andra sidan levande. Hon menade på att om hon gjorde något ytligt som att köpa sig något (och det behövde inte vara dyrt men det skulle vara något absolut onödigt och något hon inte handlade på daglig basis) så hade hon kvar den där tingen sen som en påminnelse för att hon stod ut – och framförallt som en extra klapp på axeln till sig själv när kanske ingen annan fanns där att klappa den åt henne. Och hon har väl rätt i att om man gått igenom stressiga perioder utan att sätta ett eget, belönande avslut på dom så blir arbetet man gjort lätt bara timmar i en strid ström och utan något värde att ta på – och då blir villigheten att hugga i nästa gång lite naggad i kanterna för varje gång tills man blir trött och omotiverad och håglös.
(Som anställd har du förhoppningsvis en chef som klappar din axel när du genomgått en storm, men för den sakens skull innebär det ju inte att det även finns utrymme för att belöna sig själv).
Så det har jag gjort. Jag har tagit mig igenom mars med ett löfte om att belöna mig själv med det mest onödiga och mest underbara jag vet; vackra, bekväma, smickrande, andlösa gör-underverk-underkläder; och dessutom extra motiverat nu när brösten bytt ännu en storlek efter amning och när väldigt få saker nu för tiden trotsar tyngdlagen av sig själv. I vanlig ordning skickade jag bara en bild till Erika (på La Leia) och i torsdags hade jag ett paket med välsittande, vackra under i precis rätt storlek att klappa mig själv på axeln med och för att säga du överlevde och du gjorde det bra och för att ge mig den där extra pushen jag behöver för de här sista dagarna av intensitet.
Det var jag bannemig värd.
