Och så var man hemma igen! SÅ skönt.

Här hemma är köket fogat och klart sånär som på golvet och på lampan, och det var ju inte fy skam att få komma hem till det! Nu har ju förändringen skett gradvis men när jag ser bilder på köket innan så ser jag hur stor skillnad det har blivit. Jag ska försöka fotografera imorgon så nu får se.

Men nu ska jag och Buse kura ihop oss och se på Lotta på Bråkmakargatan och klappa flickorna och pussa Noah och njuta av kvällen.

Bästa sysselsättningen, just nu.

 
 

 
 

 
 

 
 

 
 

 
 
 

Kvällen på Colorama Gävle igår gick bra – det var fantastiskt roligt att få träffa så många, och jag orerade på om Kalklitir och lite om Kalkstuc och hur man målar och inte och allt såntdär. Och sen lite mingel och så tillbaka till hotellet där jag såg fram emot en hel natts sömn utan avbrott, ni vet hur det är.

Men.

Klockan 00:22, när jag hade sovit ganska exakt i en timme och tio minuter och alltså hunnit götta ner mig lite, så vaknar jag med ett ryck av att brandlarmet går. Och inte bara går, det SKRIKER. Och först så har jag liksom vävt in det i drömmen och drömt att jag öppnat en såndär larmad utrymningsdörr ni vet, så det tog några sekunder att fatta var jag var och att jag inte hade satt igång nåt larm. Men när jag väl hade konstaterat att jag låg i sängen och att det var brandlarmet som gått – tror ni jag studsar upp? Nehejdå. Först konverserar jag lite med mig själv om det verkligen är på riktigt. Sen har jag iallafall ett UNS av vett som säger men Emma, det kanske brinner på riktigt så då drar jag mig ur sängen, fortfarande galet groggy, och letar fram ett par jeans och en tröja och kliver ut i korridoren. Där är fyra andra huvuden som tittar ut med morgonhår från sina dörrar och plirar mot varann och frågar vad står på?  och är precis lika puckade som jag är. Om det brinner nånstans, tror vi att vi ska SE det då? I korridoren?

Men jag staplar trots allt iväg för att gå ner till receptionen och kolla så allt är okej, men den enda utvägen jag hittar är hissen och det vet jag iallafall att nån hiss ska man inte ställa sig i om det brinner, så pass mycket hollywoodfilm har jag trots allt sett att jag vet att det är ett big no no. Nånstans i min sömndepraverade hjärna inser jag ju att det måste finnas trappor som leder ut från den här våningen, men jag HITTAR dom inte. Jag står till och med svajande framför ett plakat med utrymningsvägar och ser att den gröna HÄR ÄR DU-pricken är precis bredvid markeringen för utrymningsväg men jag kan inte hitta den trots att korridoren utan överdrift inte är längre än ca 15 m, och trots att jag gick fram och tillbaka tre gånger för att leta, samtidigt som dom andra på våningen fortfarande står i morgonrock och gäspar i dörröppningen – alla utom en som var lite mer råbarkad och tog hissen.

Efter ungefär sju minuter hittade jag trappan vilken inte alls var gömd utan helt enkelt bara inte registrerats i mitt zombie-tillstånd, och vid det läget hade den råbarkade mannen kommit upp till våningen igen för att berätta att AAAALLT VAR LUUUGNT och att det var falskt alarm och att vi kunde gå och lägga oss.

Herregud.

Har människan HELT tappat överlevnadsinstinkten? När alla står och gäspar i korridoren fem våningar upp när brandlarmet tjuter som om det fått betalt, och en annan är så jäkla bakom att man inte ens ser en stor trappuppgång i en korridor på 15 meter. Om det hade brunnit på riktigt hade vi ju aldrig klarat ur det det.

Nä, alltså, NÅN form av primalinstinkter hade jag väl hoppats att jag hade men nehepp.

Jag kan tydligen inte ens hitta en trappa.

 
 

 
 

 

 

 

 

 

Åh hej och hå vad trött jag är idag!

Jag gick upp 04:30 och det är så det liksom gungar i huvudet, ni vet, när man känner sig snudd på berusad – jag ska bara se till att arbeta färdigt lite och sen ska jag luta huvudet mot tågrutan och sova med öppen mun resten av vägen. Det är en sak som är säker.

Det är ju Gävle som väntar idag och det ska bli vansinnigt roligt, över 100 personer (några av er har ju redan hojtat till, finns det fler här som jag kommer få träffa?) och jag får lite rampfeber eftersom jag ska prata om något som jag absolut inte är en expert på; nämligen Kalklitir. Men det ska nog gå bra. Det är ju inte hela världen om det blir lite knasigt känner jag.

Men nu längtar jag mest efter att frukosten ska serveras här på tåget, och på att få rulla ihop capen och luta mig mot rutan och göra den där klassiska snark-insomningen som ger lite nackspärr men är skön ändå.

Hej onsdag! Snart är jag vaken.