Igår var det alltså ridskoledebut för Buse, och vet ni? Det gick så himla bra!

Jag var lite orolig när jag såg exakt HUR mycket ponny han skulle sitta upp på, men Buse tyckte inte alls att det var ett problem utan lät sig villigt lyftas upp och lyssnade sen så gott han kunde på ridskolelärarens instruktioner. Jag var lite chockad över hur mycket han faktiskt gjorde själv, jag trodde att han nog mest skulle åka runt såhär i början, men han styrde själv slalom mellan koner, gjorde halt utan hjälp, vände snett igenom och skrittade över cavaletti. Och så travade han (och red lätt så gott det gick) men där fick ju jag springa bredvid och hålla i ponnyn såklart, och höll nog på att dö på kuppen. Jag har inte joggat så värst mycket sen… typ 1994.

Sen skulle det ju ryktas och klappas och släppas ut i hagen och Buse tittade på ponnyn och sa ska jag borsta HELA? det kommer ju ta en eeeeevighet och det hade han ju i och för sig rätt i, så jag hjälpte gärna till. Det är inte klokt vilket muskelminne man har när det kommer till att hantera hästar; det där med att ta av sadel och träns och knäppa grimskaft – även om det var väldigt länge sen så gör man det liksom på rutin. Det sitter kvar, i ryggraden.

Och lilla No-Moe fick ju också hälsa såklart. Han var lite imponerad i början, men det gick snabbt över. Sen var det inte så mycket att titta på längre, tyckte han, och ville hellre ge bebispussar.

Japp, så var vår lördag i stallet.

Nästa helg är det ridtävling som Buse hemskt gärna vill vara med på, men vi får se hur vi ska lösa det där för han har kalas samma dag och jag är rädd för att det krockar. Men vår Buse har blivit en som går på ridskola, kan skritta över cavaletti och säger släpp mamma när jag på mammors vis sträcker mig efter tyglarna där jag går bredvid.

Fint som snus.
 

(Och så träffade jag VÄRLDENS finaste bloggläsare på Söderberg&Sara efteråt, tack för att du kom fram. Alltid lika roligt).

Vet ni?

Nu är Buse fyra år (eller ja, om en vecka är han det) vilket innebär att han äntligen får lov att börja på ridskola! Om ni bara visste vad han har tjatat om ridskola. Och inte mig emot, eftersom jag är uppväxt på en hästrygg själv och är väldigt partisk i frågan. Det finns liksom så mycket bra saker att lära sig i ett stall, som inte har med hästar att göra. Och nu är han alltså så gammal att vi har kunnat skriva in honom för hans allra första termin av ponnyridande, och jag hoppas SÅ att han kommer tycka det är lika roligt som han tyckte att det var med ridlekis på den tiden vi bodde nära Kummingårdens och kunde ta dom där shetlansrundorna ute i skogen.

Men nu står det alltså små, små ridstövlar i hallen och väntar på att få användas och det är en stjärnögd liten pojke och en mäkta exalterad mamma som kommer bege sig till stallet om några timmar för att skriva in en Buse för lektioner.

Åh.

Så stor, och så liten. Två världar i en Buse på något vis.