<img class="alignnone size-full wp-image-36454" src="http://cdn.elsasentourage.se/wp-content/uploads/sites/2/2015/07/3V6A13941.jpg"

Som ni vet är det ju mannen som är föräldraledig här hemma nu och har varit så sen Noah föddes. Det blir ju lite knepigt det där med att ta föräldraledighet som mamma när man har eget företag av den typen som jag har – jag kan inte stänga ner min firma i ett år (eller kan och kan, klart jag kan – men jag vill inte, för då måste jag ju starta om från början igen och det vore väl lite som att säga upp sig från sin fasta anställning istället för att gå på mammaledighet och sen söka nytt jobb när man är klar) och jag kan inte ta in en mammavikarie eftersom i 99,9% av mina uppdrag så är det ju MIG folk vill ha. Som fotograf eller skribent eller stylist eller föreläsare eller vad du nu än må vara. Och bloggen såklart, även om den bara är en del av det. Jag kan ju inte ha en vikarie här inne, inte.

Så därför kan jag inte vara föräldraledig på regelrätt sätt. Även om jag arbetar hemifrån till störst del och kan göra det mesta med Noah där och egentligen ÄR föräldraledig i det hänseendet så kan jag inte ta föräldraledighet och få ersättning för det (om jag inte vill bidragsfuska och det är jag inte så sugen på). Så som jag har det nu så är det ju egentligen som att jag tar Noah med mig på kontoret. Och det funkar bra nu när mannen är hemma och kan roa honom de timmarna jag behöver sitta koncentrerat och skriva, redigera, fotografera eller vad det än må vara. Jag ammar ju fortfarande, så jag tar inga uppdrag som kräver mer än tre timmars frånvaro för efter ungefär fyra timmar är det matdags och jag vill inte hålla på att pumpa (jag fick extremt mycket avsmak för bröstpumpar efter att Buse var bebis) vilket egentligen innebär att runt 30% av mina vanliga uppdrag har jag fått skära bort och nu bara gör resten.

Men det är helt okej. Det är en riktigt bra lösning tycker jag. Jag klarar att arbeta och att få vara hemma med Noah och få se honom lika mycket som om jag vore föräldraledig, och att bara vara i ett annat rum när jag ska producera någonting. Dessutom sover ju bebisar mesta tiden i vilket fall vilket underlättar enormt.

Så det har varit en utmärkt lösning. Mannen föräldraledig och jag hemma med firman igång på reducerad fart. Buse har fått enormt mycket tid med oss alla och vi har fått en fin start i Noahs liv också. Det är en extrem lyx att kunna göra så, är man två stycken med ”vanliga” arbeten är det ju sällan man har ekonomi att låta en vara hemma utan föräldraersättning/lön och en vara föräldraledig samtidigt. Så det är fördelen med att ha det som jag har det. Helt klart.

Men.

Nu i september går ju mannen tillbaka till sitt arbete igen. Och där har vi funderat mycket på hur vi ska göra. Jag kan ju fortfarande inte stänga firman, och för att kunna vara hemma utan föräldraledigt (som jag måste vara om jag inte ska stänga firman) så måste jag ha lite hjälp så att jag kan arbeta. Visst skulle mannen kunna vara hemma längre, men som det ser ut just nu så är det i realiteten så få timmar som jag faktiskt behöver hjälp och då känns det dumt att han ska ta den ledigheten nu när han precis är klar med sin specialitet och kan börja utvecklas ännu mer. När jag kan göra 95% med Noah i famnen eller sovande bredvid eller på magen i en babybjörn. Då tycker vi nog båda att han kan ta den där resterande pappaledigheten när Noah är lite äldre. Och vilken lyx DET blir – att ha så mycket ledigt kvar för pojkarna när Noah är runt året.

Det är bara de där resterande 5% som ställer till det. När jag kanske ska ta ett fotouppdrag som tar 5 timmar och vill ha honom nära nog för att kunna pausa och jollra/amma när rekvisitan ska ändras om, eller när jag har något som MÅSTE lämnas in om två timmar och han är Kapten Storöga och vill dra mig i håret.

Ni fattar.

Så nu har vi nog bestämt oss för att ta in en Au Pair i några månader.

Egentligen är det ju den optimala lösningen. Vi har ett stort hus med en ovanvåning som idag inte används ännu och där det finns gott om plats att bo utan att man lever ”på” varandra. Ekonomiskt är det hanterbart, någon får komma hit och och gå språkkurser och säkert få en upplevelse att minnas resten av livet (om jag lyssnar på de vänner jag har som själva varit Au Pairer när de var unga) och Buse får lära sig att det finns andra kulturer och andra språk. Och jag får ett par händer de få timmarna som jag behöver för att kunna vara hemma, och hon får mängder med tid att hitta nya vänner, upptäcka orten och syssla med det hon vill. Visst skulle jag kunna ta in någon grannflicka på timmar då och då eftersom det är så lite, men dom flesta går ju i skolan och jag vet inte – det känns ändå bättre att kunna ge möjligheten till någon som kanske BEHÖVER den mer. Som det kan göra en skillnad för.

Visst är det lite läskigt. Att välja rätt. Att leva tillsammans med någon, om än det finns utrymme. Att hon inte ska trivas – det är nog min största farhåga. Att få hit en tjej som är olycklig av hemlängtan, det skulle jag inte klara av i hjärtat, jag är så himla mån om att vem det än blir ska känna sig som en i familjen och älska våra pojkar och vara lycklig. Känna att de månaderna hon varit hos oss varit ett fint minne, och att det blir någon vi kommer hålla kontakten med resten av livet. Och sen hela den byråkratiska biten med försäkringar och visum och papper och gud vet allt som ska till – vi har ju inte gjort det här innan alls och vet inte vart vi ska börja.

Men nu har vi skrivit upp oss på två agenturer och får kandidater skickade till oss, och som det ser ut idag har jag hittat två stycken som jag verkligen tycker om. Än så länge bara i text och mail och bilder, men det känns ändå som det kan bli bra. Nu återstår att prata på Skype och försöka få en känsla för varann och om någon känns helt rätt i magen – tja, då kör vi nog antar jag. Så hjälper agenturen till med allt det byråkratiska så att den biten blir rätt.

Men herregud vad nervöst. Och spännande.

Vi får helt enkelt se vart det slutar.