Vi bodde ju nära havet i Lutande Huset också, men nu bor vi vid H-A-V-E-T.

Det känns större på något vis här, mer vidsträckt.

Vi har ju hittat en liten remsa utanför den stora stranden, en där det aldrig finns några människor och där vi hittills alltid har fått vara ifred när vi tagit oss dit för att promenera och för att låta hundarna sträcka ut. Det kommer såklart ändras med sommaren, men ändå.

Lyxen.

Den största lyxen är nog ändå att vi har Drömmen också.

Där jag får mitt behov av sjö uppfyllt totalt. Mannen är en havsperson och jag är en sjöperson om jag måste välja. Jag är ju uppväxt med sjö, det sitter i blodet. Men samtidigt är jag uppvuxen på Västkusten och det är ännu en version av hav, och en version som jag absolut inte kan vara utan. Jag tror att det är den där känslan av att få vara ifred som är gemensam både för min sjö-kärlek och min kärlek till Västkusten; på båda platser kan man hitta små ställen att få vara ensam . Skånska stränder eller stora stränder över lag är oftast så fullpackade sommartid, särskilt i anslutning till större städer. I Småland kan man hitta en liten sjöstrand utan en själ, och på Västkusten kan man ta båten ut till en kobbe och ligga hela dagen och lyssna på ingenting om det skulle va så. Där är sjö och hav nästan lika, förutom att doften av sjö slår aningen högre.

Men vi kan väl förenkla det och säga att;

vatten.

Både jag och mannen behöver vatten i vår närhet för att må som allra bäst.

Och i år får vi uppleva både Ystadsversionen av sommar med havsbad och salt och fiskmåsar, och Smålandsversionen av sommar  – den som är utan vind och där huden doftar svagt av järn efter att ha badat. Och Västkustversionen, där Buse får fiska krabbor och där klipphällarna är varma av solen.

Tre versioner av vatten i en och samma sommar.

Ibland får man nypa sig, alltså.

Steg för steg börjar vi lära känna den här staden vi numera bor i.

Inte för att jag hittar eller så, men jag börjar kunna orientera mig. Jag vet vart gågata leder, var torget finns, var hamnen ligger och hur man går för att ta sig till BVC. Jag vet på ett ungefär vilka butiker som finns, vilka fik och vart det är bäst sushi. Och framförallt börjar jag få en känsla av hemma. Jag tycker om den mindre mängden människor, torghandelns utbud, att det alltid finns plats på uteserveringarna (än så länge) och att det i hamnen finns en båt man kan åka om man vill ut och fiska.

Såna saker.

(På bilden har jag en snorgammal skjorta från twist&tango, gammal pennkjol malene birger, mina nya snabba skor som jag lever i och en kofta som är helt underbar och funkar som jacka den här årstiden, den finns nu på 20% här).

Här finns vackra gränder och kullerstensgator och lutande små gathus överallt. Som att bo i Pippi-staden ungefär, jag vill ha en prickig Lilla Gubben-häst att skritta fram på mest hela tiden. Man kanske skulle testa det nån gång.

Och så finns här bra ställen att fika på, och en mycket tjusig Bandit!

Jag övar mig i att vara lattemamma, jag är ju en ganska dålig sådan annars. Vill mest sitta hemma i trädgården jag, och tycker inte alls om latte (eller nån sorts kaffe för den delen). Men ischai går ju utmärkt och det är ganska härligt att strosa gatorna fram när solen ligger på och när det inte är fullt av människor – särskilt med en baby som sover som en stock typ hela tiden. Buse vägrade att sova i vagn när det begav sig.

Så vi börjar lära känna staden, göra oss hemmastadda, bo in oss.

Nu ska vi bara hitta en frisör till Buse, en salong som gör ansiktsbehandlingar med Dermalogica (jag använder ju Clinique själv men eftersom typ ingen gör ansiktsbehandlingar med Clinique så går jag alltid till ställen som har Dermalogica), testa det lilla tapas-stället på gågatan och besöka hattaffären som jag tycker är fantastiskt har överlevt och som jag måste kolla in utbudet hos.

Men det är en pärla Ystad. En Pippi Långstrump-stad inklämd mellan hav och kullersten och stockrosor.