Idag åker vi och skriver in mig på sjukhuset.
Ja, man gör tydligen så några dagar innan det är dags. Jag ska få träffa narkosläkaren och barnmorskan som ska vara med och alla de andra som på något sätt är involverade i måndagens snitt – och förhoppningsvis även personen som ska hålla i skalpellen och som jag ber till högre makter ska vara den manlige läkaren med Sveriges coolaste namn som mötte mig med en sån respekt och mjukhet sist. Han får gärna skära i mig. Det känns bra.
Och så ska jag väl få en massa förhållningsregler antar jag, men främst: få reda på vilken tid jag faktiskt snittas på måndag. När det är planerat att hända, liksom. Det är som sagt en så himla märklig känsla det där; att jag ska veta vilken dag och tid han kommer ut om han nu inte tar saken i egna händer redan innan. Så är det ju aldrig annars; man har bara ett BF-datum och även om Buse var punktlig och kom på utsatt dag så är det ju faktiskt väldigt sällan det är så.
Så idag skriver vi in mig, mannen och jag, och har så mycket fjärilar i bröstet att det känns som vi kan lyfta.
Nu börjar det sannerligen bli verkligt.
