I förrgår fick vi låna nycklarna i en timme och ha huset helt för oss själva för att kunna gå runt och mäta och känna in och fundera.
Det är ju sin sak att göra det på visningar med mäklaren på plats och en massa andra spekulanter, och en annan att få ströva omkring helt själva och verkligen se sig omkring. Och få en chans att känna att jo, det här blir riktigt, riktigt bra.
Kärlek på den.
Då se man också små detaljer man kanske missat innan.
Som den vackra dörren i köket (som jag vet att många är nyfikna på – och ingen fara; köket kommer att visas i sinom tid jag lovar, precis som alla andra rum – ni ska få vara med på allt). Så himla fin. Köket i sig är relativt nygjort men skär sig lite med huset tycker vi så nån gång i sommar eller höst, beroende på hur smidig bebisperioden blir, kommer vi ta tag i det där. Men tills dess funkar köket, som allting annat, alldeles utmärkt.
Och så fick vi en chans att inspektera alla utrymmen noga…
… Samt kolla på uttag och hur de krockar med eventuella skåp.
Men mest var det skönt att bara få vara där själv lite på förhand och låta det sjunka in att det är där vi ska bo. För det är fortfarande så svårt att fatta, att ta på. Det blir nog inte riktigt verkligt förrän vi är fysiskt på plats nästa gång med nyckeln i handen och släpper in flyttgubbarna med våra saker (eller när placentadimman lättar nån gång i sommar).
Det är ju en stor sak, liksom.
Och avslutningsvis stannade vi såklart på Olof Viktors för himmelsk morotskaka (och hipsterläsk, den hade en touch av sprit om ni frågar mig) och prat om hur vi skulle göra med den väggen eller den väggen, om lampfästet behöver flyttas i vardagsrummet, vad som ska stå i den lilla hallen och hur bra det blir med ett separat kontor för mig att arbeta ostört i framöver.
Och att det vi just sett – det är vårt hus.
På torsdag på riktigt.
