Vecka 31.
Rusar inte tiden? Herregud, det känns som det. Som om veckorna liksom samlat sig och tagit fart, och som om det nu bara är en enda rak sträcka fram till det är dags. Nio veckor kvar ungefär. Nio.
Typ lika länge kvar som det var sen det var jul. Och det var väl ganska nyss, eller?
Det är svårt att greppa tiden i vanlig ordning och särskilt nu när det känns som jag om möjligt dragit mig ännu mera in i mig själv och blivit så asocial det bara går. Hade det varit möjligt hade jag kunnat bosätta mig i en hydda i skogen och inte prata med någon tiden som är kvar, bara äta kolhydrater och kontemplera. Det vore fint, det.
(På mig har jag den klassiska svarta långklänningen ni sett förr, och en kavaj ni nog också sett hundra gånger – det är den ultimata baskavajen jag hittat här; kostar inte så galet mycket och är mjuk och skön och följsam).
Jag har ju min foglossning nu, den som jag var helt förskonad av med Buse men som nu gör sig påmind mer eller mindre varje dag. I ljumskarna har den haft den dåliga smaken att sätta sig; så det känns som om jag har spelat curling jättelänge eller ridit ett dressyrpass för första gången på evigheter. Ungefär så. Och den kräver att jag planerar för jag är inte lika obegränsad längre, kan inte gå längre sträckor eller syssla med nån annan form av aktivitet under för lång tid. Men jag är glad att den höll sig borta såpass länge som den gjorde ändå – nu är det ju som sagt bara slutsträckan kvar och den kan jag klara utan längre skogspromenader eller spinningpass.
Annars mår jag fab. På riktigt. Jag är tung och flåsig, men mår fab. Och idag ska jag till specialistmödravården, så får vi se vart vi hamnar nånstans i hela den här känslokarusellen som pågått i månader och som nu förhoppningsvis snart kan få ett avslut.
Så det blir dagens mission; ett bra möte på specialistmödravården och en önskan om lite sinnesro framöver.
Det kommer bli bra, det där.
