Men hallå där nedanför trappan!

Ja, lite romantik har vi ju trots allt strösslad här hemma, även om jag varit däckad. Ljusen i trappan ger ju ett romantiskt skimmer alla dagar (och där nere står Tant och Spöket och kollar läget) och när skymningen kommer och det fladdrar där ute i hallen är det så mysigt att det inte är klokt. (Och ovanför trappan finns ett rum som ska genomgå en förvandling imorgon, äntligen, och det ska bli galet spännande. Men mer om det sen).

Och i vardagsrummet står Voluspas doftstickor med Champagne Rose sen en vecka tillbaka och doftar fantastiskt. Det måste vara en av världens bästa uppfinningar, inte sant? Att kunna öppna dörren oavsett tid på dygnet och alltid mötas av en mjuk doft utan att några ljus har varit tända.

 
 
 

 
 
 

Och där, i sovrummet, står den bukett jag fick av mannen igår –

så himla gulligt av honom att tänka på alla hjärtans när jag ändå bara låg hoprullad i sängen och svamlade om hur törstig jag var. Och istället för att vi tog den där daten vi hade planerat blev det alltså blommor och presenter och så det bästa; att han kom hem med en kasse full av olika sorters melon, blandade mina vätskeersättningar och nöp mig på handryggen med jämna mellanrum för att kolla så jag var okej. Han är verkligen världens absolut bästa man, den där.

Och idag är jag på benen, den blixtrande huvudvärken är borta och bara mattheten finns kvar att vittna om den här helgen och det är så skönt att känna sig vid liv att ni anar inte! Ute blåser det halv storm och känns kallare än på länge, men det gör inte det minsta.

Jag är på benen, det är söndag och det finns trots allt lite romantik strösslad över hemmet.

 
 

 
 

 
 
 

Phu.

Vilken pärs det har varit.

Men sen inatt har jag fått behålla all dricka och jag överlever nu på vattenmelon, resorb och kärlek. Jag trodde bannemig aldrig att det skulle ta slut, och jag som nog varit magsjuk 3 gånger i mitt liv kom inte ens ihåg hur vidrigt det är och hur urlakad man blir. Och en preggomage ger ju det hela en ny dimension. Om vi säger så.

 
 
 

 
 

 
 
 

Och idag är det ju alla hjärtans dag!

Den kommer inte firas särskilt hårt här hemma som ni förstår, men jag har blivit uppvaktad med blommor, Clinique (deras turnaround overnight) och ett par mjuka tossor att sticka ner fötterna i så jag är mer än nöjd. Nu ska jag återgå till att återhämta mig, ville mest bara titta in och önska glad alla hjärtans och säga att jag tänker på er.

Så hörs vi snart igen.

 
 

 
 

 
 
 

Vi skulle kört till Drömmen idag, men det blir ingenting med det.

För herregud vad dålig jag är.

Där Buse fick en liten lätt släng av dagis-kräksjuka skickade han över mastodontversionen på mig, så jag är numera inte bara synnerligen gravid utan också synnerligen halvdöd. Sen igår har jag legat i fosterställning och fantiserat om vatten och andra läskande saker; vatten med is, vattenmelon, slush, solmogna jordgubbar mixade med is och sodavatten, iskall cola, juicer i ismix – allt, eftersom jag är så törstig att jag håller på att bli tokig men inte får behålla ett dugg.

Just nu är det inte high life att vara Emma.

 
 
 

 
 
 

Vad som är mer high life är att jag nästa vecka kan starta på XXXLutz!

I början av veckan tar jag med mig en islänning och åker dit för att måla (de ställer alltid upp de där underbara Kalklitirarna, nu när jag är för gravid att måla kommer de som ett skott) – vi ska måla en vägg och det på ett lite annorlunda sätt som de själva nyss testat och som jag tror kan bli hur fint som helst. Jag är riktigt spänd på att få se resultat iallafall. Och nu tror jag att jag har bestämt mig för kulör också.

Och sen börjar det roliga arbetet; med att gå runt i varuhuset och samla ihop det som ska bli ett rum, att få hänga upp och sätta ihop och ta fram! Det kommer nog ta någon dag i anspråk, men herregud vad kul det ska bli. Som en dröm.

Självklart ska jag försöka dokumentera hela resan, från tom monter till färdigt sovrum, med start i början av nästa vecka då färgen ska på plats.

Det ser jag verkligen, verkligen fram emot.

 
 

 
 

 
 
 

Jaha.

Vem tror ni drabbades av kräksjukan idag då? Hm?

Helvete, alltså.

Men, nog om det. Istället för att vältra mig i självömkan tänkte jag tipsa om en förbaskat rolig serie som jag och mannen just plöjt klart 2 säsonger av och skrattat oss hesa åt. House of Lies. Det var Petra som tipsade om den först och jag kan inget annat än att hålla med. Den är h-y-s-t-e-r-i-s-k.

Den handlar om en liten ”podd” av managementkonsulter med Marty Kaan i fronten; en skrupellös kvinnofantast och ledare som man trots allt tycker om ändå. Tydligen är den baserad på en konsults memoarer och som sagt – vansinnigt rolig.

Än så länge finns 2 säsonger ute, både på Netflix och HBO.

Se den!

Nu ska jag återgå till självömkandet. Urk.

 
 

 
 

 
 
 

Det var inte så mycket tempo igår.

Buse fick ju hämtas på förskolan i förrgår efter att ha kräkts, och sen har han varit hemma de obligatoriska 48 timmarna och hämtat sig. Det blev tack och lov inte så mycket mer av det där kräkandet (vi har hittills *peppar peppar* klarat oss helt undan en såndär flerdags-mastodont-barn-kräksjuka) men det har trots allt vabbats och tja, då händer det inte så mycket.

Vilket i och för sig är ganska skönt det också.

 
 
 

 
 

 
 

 
 

 
 
 

Det har mest sett ut såhär.

Alla i sängen som ett ett skepp bland böcker och dricka och handdukar och en fall-i-fall-spann. Det är så vi brukar fördriva vabbande, sängen är liksom vår bas. Vilket flickorna synligt uppskattar för övrigt; det där med att få sällskap på deras favoritplats är högt skattat för en vinthund i den här familjen, och de njuter lite extra av tupplurarna när alla liksom är samlade på en och samma plätt.

Men idag är det dags för arbete igen, Buse mår bra och sängen ska lämnas.

Och nu får det gärna vara slut på bacillerna för ett litet tag, kan man tycka. Vabruari eller ej.