Det finns lika många förlossningsupplevelser som det finns kvinnor som har fött barn.

Jag skriver inte förlossningshistorier, jag väljer att använda ordet upplevelser – för det är så jag ser det. Att föda barn är en händelse, och hur den uppfattas är ju så totalt beroende på hur den upplevs. Det finns mängder av kvinnor som ser sin förlossning som det häftigaste dom upplevt, något dom skulle göra igen dagen efter om det var så, det finns mängder av kvinnor som tyckte att det var väl kanske ingen höjdare men man fick ju absolut lön för mödan så att säga och sen är det inte mer med det, det finns lika många kvinnor som haft hemska förlossningar där dom gått sönder, blivit klippta, blivit akutsnittade, blivit opererade, tuppat av, nästan dött och andra extremt traumatiska händelser och sen finns det mängder av kvinnor som kanske inte hade en nödvändigtvis lika dramatisk förlossning – men där upplevelsen av att föda barn i sig var traumatisk, oavsett anledning.

Och överallt bland alla dessa historier finns det mothugg, från de som hade en annan upplevelse än den berättade och av någon anledning anser sig ha rätt.

Hur man nu kan ha rätt? När vi pratar om upplevelser?

Det finns inga rätt eller fel i känslor eller upplevelser, det finns bara olika sätt att ha upplevt det och alla är precis lika okej och ska få precis lika mycket omtanke och acceptans – oavsett hur jag som mottagare anser att det var för mig eller hur det bör vara. Jag har så svårt för det där med att det måste vara rätt eller fel för en del människor måste jag väl erkänna. För vem är jag att bedöma dina känslor? Du har lika mycket rätt till dina som jag har till mina. Som en gammal tusshårig KBT:are en gång sa till mig:

Vad du känner är inte fel. Vad du känner är rätt för dig. 

Ni som har läst mina förlossningsberättelser har väl förstått att det där inte var en särskilt häftig upplevelse för mig. Jag har inte hyllat kvinnans förmåga att föda barn i inlägg efter inlägg, direkt. Visst är det en historia med humor, men det är för att det finns inget annat sätt att berätta den för mig. Än med humor. För det var så tragiskt på något vis, min upplevelse av det och vad som hände under alla dessa timmar – och än idag, tre år efter, kan jag inte sätta fingret på exakt vad det var med min förlossning som gjorde att jag idag säger

jag vill inte föda barn.

För så är det.

Jag vill inte föda barn. Jag vill inte snittas heller, och där har vi ju såklart ett problem – men mer om det sen.

 
 
 

 
 
 

Om man ska bryta ner det i mitt fall så finns det två saker som gör att jag inte vill föda barn; det ena är min kroppsliga förmåga och det andra är min själsliga. Och dom hör väl ihop på sätt och vis men är samtidigt åtskilda.

Om vi ser till min kroppsliga så får man nog konstatera att jag inte är gjord för att föda barn. Det som min man uttrycker som min rörelseapparat – alltså min rygg, mitt bäcken och allt som hör där till – är så illa åtgånget redan från början, och efter förlossningen var det sju resor värre. Jag har ju tre diskbråck som sitter lite bråkigt till, bäckenleden är åt helvete och nu har jag ju även en bruten svanskota sen Buse nästan såg världens ljus i en plåtpotta om ni kanske minns. Redan där är det oklart huruvida det vore så bra att gå igenom ännu en förlossning med de förändringar som redan finns och lyser från röntgenbilderna.

Och sen det själsliga.

Där får man nog också konstatera att jag inte är skapt för att föda barn. Jag gick in i min första förlossning helt utan rädsla och helt utan förväntningar. Jag var lugn och såg fram emot det. Jag hade uppfattningen om att alla gör ju det, varför skulle inte jag kunna? men där glömde jag helt bort den viktigaste aspekten. Upplevelsen. För ja; alla kan föda barn, med få undantag. Utan att dö. Ut kommer ju ungen på ett eller annat sätt och rent kroppsligt så andas kvinnor fortfarande när det är klart – men som i så mycket annat inom sjukvården glöms det där andra bort. Så länge pulsen slår och syret kommer in och kvinnan är vid medvetande så är allting heeeelt normaaaaalt (som en annan bloggare skrivit så fruktansvärt briljant om HÄR). Och direkt efter min förlossning satt jag inte och längtade efter att få göra det en gång till – jag skulle ärligt talat hellre skjutas än att göra det där igen.

Trots att jag inte förlöstes med klocka, sprack hela vägen eller på något annat sätt hade en kroppsligt traumatisk förlossning.

Jag satt i mammagrupper och stirrade med förundran på de kvinnor som glatt pratade om vilken häftig upplevelse det var att föda barn, hur visualisering hjälpte dom genom allt och hur ungen var ute efter en kvart och lite panodil. När det var min tur att prata skakade jag bara på huvudet och sa att det där, det var det vidrigaste jag hade upplevt. Och så är det. Vidrigt. Det är ordet jag nog använder mest. Inte för att smärtan i sig var så hemsk vad jag kan minnas (jag satte ju lika lite prestige i att föda utan smärtlindring som jag sätter i att bita ihop och ignorera hur jag mår bara för att ”man får ju sluta sjåpa sig och bita ihop lite om man nu ska ha barn” – jag hade med andra ord alla tänkbara tillgängliga kemikalier i blodet den dagen) utan för att upplevelsen i sig skakade om mig något så fruktansvärt rent själsligt. Jag kände mig utsatt, förnedrad (ja, starkt ord, jag vet) hjälplös och framförallt chockad. Ett av de absolut starkaste minnen jag har från min förlossning är hur jag står mitt på golvet nån gång under öppningsskedet, jag har precis varit och kaskadkräkts och duschat av mig själv och badrummet med en slang och varit på väg att hasa tillbaka till britsen och liksom stannat på vägen. Jag står där på den det gula plastgolvet i de där hemska vita sockorna och snyftar med hela kroppen, och Nelly sitter på knä på golvet framför mig och torkar med ömhet av mina blodiga ben med pappersservetter.

Jag har nog aldrig känt mig så liten. Eller så utsatt.

Och ja, det finns kvinnor som skulle klara det och hundra saker till – men det där slår an en sträng i mig, just den minnesbilden – och skulle jag lägga några månader på KBT så skulle jag säkerligen kunna knyta det till något annat jag upplevt en gång för längesen och så skulle det make sense men nu känner jag mitt psyke så pass väl att det för mig räcker att veta att det här klarar jag av, det här mår jag bra av, det här mår jag INTE bra av och det här är inte bra för mig. Jag behöver inte alltid knyta allting till händelser, eller förstå varför. Ibland är det bara, och måste så få vara.

 
 
 

 
 
 

Och det är med förundran och avund jag hör alla dessa superupplevelser av förlossningar, och det är med en så stor sorg jag hör alla dessa hemska historier. I mitt fall utan delning. Jag är lika glad för er som hade fantastiska förlossningar, som jag värker med er som är trasiga i själen eller kroppen efter era.

Varför har jag inte berättat om min rädsla innan?

Ja, du. Främst för att det är väldigt nära, såklart. Väldigt privat. Och för att det inte har funnits någon anledning att delge det mer än för mina närmaste och de som känner mig bakom Att vara någons fru. Jag har gett er min förlossningsupplevelse detaljerad och så ärligt det bara går, minus själen. Även om den finns mellan varenda rad för alla som är öppna nog att läsa den. För läser man min förlossningsberättelse, som är väldigt ärlig och öppen, så tror jag att man förstår att det där var ingen rolig upplevelse – trots att återberättandet må vara roligt. Jag skrattade åt det själv, såklart. Vad annat skulle man göra?

Och sen har jag inte fläkt ut min rädsla för att den instinktiva reaktion är att skämmas. Eller snarare känna skuld, för att man är sjåpig. Vilket är så idiotiskt egentligen, och inte alls likt mig. Det finns ju ingenting att skämmas över – att jag är svajig själsligt runt en förlossning är inte konstigare än att min kropp är svajig i leder och diskar och ligament. Det är trams om nåt. Själen är precis lika verklig som kroppen, och precis lika viktig och i mån av omtanke.

Men iallafall.

 
 
 

 
 
 

Min BM vet om det här och redan från inskrivningen har vi haft det med oss; att först måste vi utröna huruvida jag bör föda barn rent kroppsligt med de problem som finns, och om så är fallet – bör jag föda barn rent själsligt? Så nu är jag remitterad till Specialistmödravården och har en tid om några veckor för att gå igenom mina förutsättningar. Främst dom kroppsliga, men i stor del även de upplevelsebaserade förutsättningarna. Och jag vet att om jag får grönt ljus rent kroppsligt så är det en lång process sen, det där med Aurorasamtal – när man ska träffa barnmorskor och läkare och kuratorer och fås att känna att det nog är ganska okej ändå. För jag vill inte snittas heller, vilket som jag sa borgar för vissa problem. Vem vill göra en stor bukoperation, liksom? Men samtidigt är tanken på en förlossning så himla avlägsen och just nu snudd på otänkbar. Men. Steg ett är att först utröna huruvida det ens finns ett alternativ till snitt, och sen tar jag det därifrån. Och det skulle kännas konstigt att undanhålla det för er. Därför berättar jag det nu. Och för att jag kanske kan ge ord åt någon annan också, någon som kanske behöver det. Och för att jag hoppas att vara en icke fördömande röst bland många andra starka röster för er som kanske är rädda eller traumatiserade eller skuldbelagda eller vad som helst – en som säger som någon sa till mig

Vad du känner är inte fel. Vad du känner är rätt för dig. 

(Och ja – jag vet att förlossning nummer två kan vara heeeelt annorlunda. Men det finns fortfarande en risk att den INTE blir helt annorlunda, och det är det jag måste kalkylera efter. För en del är den annorlunda bra, för andra annorlunda dåligt – och bara för att det varit på ena sättet för en annan innebär inte att det blir lika för en tredje).

Jag tänker inte gå in på några privata detaljer, på mer upplevelser, på mer detaljerade iakttagelser i den här texten. Och jag vill inte skrämma någon annan, verkligen inte. Tvärtom. Det finns ju mängder av kvinnor som tycker att en förlossning är väldigt häftigt, och mängder av kvinnor som kanske inte tycker att det är häftigt men väl hanterbart. Och du är med stor sannolikhet en av dom. Eller så är du inte en av dom och då vill jag väl mest säga att;

lägg ingen skuld på dig för det. Okej? Det är inte fel, för det finns inga fel eller rätt i upplevelser. Har du en otrolig upplevelse under din förlossning är den känslan lika verklig hos dig och bör bejakas som om du är outgrundligt rädd.

Känslan är din och den är verklig och den kan ingen ta ifrån dig. Det är väl egentligen det enda man behöver komma ihåg.

Så ja, vänner, detta blir ännu en resa vi tar tillsammans.

Så får vi se var den slutar.