Och så fick vi träffas tillslut!
Stackars lilla Banditen, som nog hade krymt lika mycket som jag har växt sen sist – som hasade runt på en krycka men ändå var vid gott mod.
Jag kom med sallad och cola och hundgodis till Abbe, och satte vi oss ner för att inte resa oss igen på sisådär fyra timmar eller så. Det blir väl sådär när man inte har träffats live på för lång tid, och när Facebookchatten aldrig kan uppväga grejen med att sitta ner mitt emot varann och prata.
Tydligen skulle vi fira min födelsedag också.
Nu hade mitt paket kommit och Banditen hade fixat tårta, så jag fick ett litet extra firande en fredag i januari minsann och kände mig väldigt uppvaktad. Och tårta – herregud vad gott det är. Tårta borde man äta mycket oftare. Så vi fick avbryta pratandet med tårtätande också, men bara för en mycket kort stund. Vi hade ju en hel del att avhandla.
Och så fick jag paket! Kändes ju lite galet när det var jag som hälsade på henne men så skulle det tydligen va.
Så fort jag hade fått av pappret och såg trycket på kartongen visste jag vad det var för något.
Dör.
Något jag har spanat på väldigt, väldigt länge. Ni ska få sen den sen. Magisk.
Och sen var det tyvärr dags att kramas hejdå och åka hem, med en lite lättare känsla i kroppen efter att ha träffat någon man tänker på så mycket och fått ösa över alla de ord man sparat åt varandra på tiden man inte setts, och framförallt – att få se att hon är precis samma Bandit som innan, bara tillfälligt med krycka.
Vänner.
Är det inte det finaste, så säg.
