Det stör mig inte inte att kroppen förändras nu när jag är gravid. Snarare tvärtom! Jag tycker oftast att jag är fin i min mage, känner mig stark och njuter av att hittills inte ha så mycket krämpor och att håret får stanna kvar ett litet tag till. Med första graviditeten minns jag att jag tyckte att det var jobbigt de första månaderna innan magen kom; då när man bara svällde oavsett vad man gjorde och man för första gången i sitt liv faktiskt inte ägde sin egen kropp. När alla funktioner såsom hunger och törst och hormoner tog över och kopplade in allting annat på autopilot, och det inte med säkerhet gick att säga att jag var gravid när man tittade på mig.
Men.
Det finns en sak jag den här gången har haft svårt att förhålla mig till, och det är brösten. Eller dess omfång, snarare.
Jag var en av de de där som i hela mitt liv trott att jag har haft 75 B i bhstorlek, och trodde det fram tills för ungefär ett, två år sen när jag var på La Leia för första gången – och då också för första gången blev korrekt mätt och fick en bh uppassad till mig. Visade sig att jag var en 70 D, inte en 75 B. Och visst har det funkat att ha bhar i 75 B sisådär nästan 20 år, men det var en enorm skillnad att få på sig en som faktiskt passade.
Och nu, med graviditeten, har mina bröst växt till oanade proportioner. Det gjorde dom även med Buse, men den här gången har jag ju liksom ännu mer hud att fylla ut – därmed också ännu mer byst. Och det har gjort mig förvirrad och jag har haft svårt att klä mig och när jag sett mig själv framför spegeln i en bh har jag liksom ryst till över hur det fullkomligt exploderat bröst över kanterna och liksom vällt ut från olika håll ur min bh som om någon fått påfyllt och glömt att säga stopp. De lever ett eget liv.
Jag minns en gång i växjö hur jag var inne i en butik och handlade av en kvinna i ungefär min ålder som var gravid, kanske lite längre gången än jag, och jag var i chock över det faktum att hon hade inga bröst. Eller jo, klart hon hade bröst, men mindre bröst. Proportionerliga. Jag levde i någon slags villfarelse att alla gravida fick albatrosstuttar, men så är det tydligen inte. Jag kunde inte sluta fascineras av detta otroliga, och det indikerar väl på ett ungefär hur mycket min egen utfyllnad upptagit mig.
Men iallafall.
Jag har alltså gått omkring de senaste månaderna och känt mig… lite… ja jag vet inte. Grotesk? Får man säga så? Inte för att det är groteskt med stora bröst, utan för att jag inte är van vid att se mig själv med denna enorma mängden byst vällande åt alla håll i en 70 D-bh som tappert kämpar för att hålla dom på plats. Jag har ju en ganska liten ram i mig själv ska man veta, och är van vid att min byst är min och så som den brukar vara. Men. Ett nyckelord här är – i en 70 D-bh. Jag hade alltså återigen gjort exakt samma misstag som innan och klämt ner mig i en bh som absolut inte passade, och trots att jag såg att den inte passade och var obekväm med vad som skedde rent visuellt i den regionen. För att inte tala om hur vansinnigt obekvämt det faktiskt är att försöka trycka ner två jäsande brödbaksdegar i två muffinsformar. Om vi nu ska jobba med bilder. Och jag hade köpt sportbh:ar i stor storlek och de funkar ju fint hemma, men de ger ju knappat ett schysst lyft och sitter inte särskilt fint under många typer av kläder, så de använde jag mest på nätterna och när jag inte skulle ut – sen åkte 70 D:n på och jag var obekväm.
Så när vi var i Köpenhamn kom jag på att jag hade ett mission. Underkläder. Jag skulle hitta en riktig underklädesbutik och inte försöka gissa själv vad min nya storlek var, och så skulle jag köpa mig en ny bh. Och när jag hittade en butik, stegade in, pekade på mina bröst och sa herregud hjälp mig och fick ställa mig i provrummet medan expediten plockade ihop olika förslag utifrån mina preferenser (helst balconette – ingen push up på de här du – ingen string, det tåget har gått så att säga – inget med lädersnören eller el i – gärna klassiskt) och sen fick på mig en underbar, spetsbeklädd balconette från Chantelle som lyfte precis alldeles lagom och rundade brösten och där ingenting vällde ut utan allting bara låg alldeles vackert så skulle jag fasiken kunna börja gråta.
Jag. kände. mig. så. fin.
Jag stod där i mina albatrosstuttar och min mage och mina 15-20-kilo-plus eller vad jag nu ligger på och kände mig alldeles fabulös. Inte för att min byst hade förändrats magiskt på tre minuter, utan för att jag för första gången sen jag blev gravid nu hade en bh som passade. Inte i storlek 70 D, utan i storlek 75 F. Och det säger väl sig själv nu i efterhand, att en 75 F inte kommer att må bra i en 70 D. Men av gammal vana tågade jag på och hade det obekvämt, när det egentligen var så enkelt att göra en drastisk förändring.
Så jag köpte två stycken set där; ett gråblått och ett svart från Chantelle och var sen i någon slags eufori och handlade ett set Elle McPherson på rean i ett annat varuhus, nu när jag visste min storlek. (Det är ju inte det lättaste att hitta roliga underkläder i F-kupa har jag märkt, många täcker så mycket bröst och blir lite ”tantiga” eller Prusiluskan-aktiga, men en vacker låg balconette som lyfter och rundar är ju fantastiskt). Och de kommer jag att kunna ha en ganska lång tid framöver, för att sen byta till amningsbh (storlek ännu större) när det är dags, för att sen kunna ha dom igen när brösten börjar gå tillbaka.
Så. Vad vill jag säga med det här?
I vanlig ordning vet jag inte riktigt. Men jo. Om ni har möjlighet; gå till en nischad underklädesbutik (typ LaLeia i Malmö om ni bor här eller Feminint i Stockholm eller nåt liknande – alltså inte en underklädesavdelning på en av de vanliga affärerna) en gång och få er rätta storlek utprovad, och ta chansen att prova så många olika modeller ni bara kan. Ni kommer att märka den där enorma skillnaden det är, när ni står med rätt storlek, rätt modell och känner att men oj, är det såhär det ska vara? Och absolut även om ni är gravida, då brösten kanske är tyngre och behöver mer hjälp.
Det är bannemig en aha-upplevelse alla förtjänar.
