Igår snofsade jag till mig lite och begav mig som ni vet in till stan för julbord.

Det var Johan P som bjudit in i år igen, och den här gången var det inte bara jag och Banditen utan även grabbarna från Mat med Vänner som fick äran att komma. Jag och Banditen gjorde ju det där julbordet förra året så det var med väldigt stor iver vi väntade på att det äntligen skulle bli den 21 november så att julbordsserveringen skulle börja och vi äntligen fick komma.

Det. Är. Så. Gott!

(På mig hade jag en klänning i stretchigt jersey jag hittat här, cirka noll smycken och så en dos extra hår i form av clips från Rapunzel).

 
 
 

 
 
 

Jag och Banditen anlände först till Johan P.

Vi hade ju varit med förr och visste vad som väntade, så vi var extra ivriga. Sisådär tjugo-minuter-tidigt-ivriga. Men vi tänkte att vi kunde ju vänta i baren så länge på att grabbarna skulle dyka upp.

 
 
 

 
 
 

Och snart var alla samlade!

Från vänster ser ni Banditen (såklart), Mauro som inte heter Mauro men som vi inte kan kalla något annat, Nino med Harlequin-romans-håret och så slutligen Robban som har typ Malmös tätaste skägg och mumlar så roliga saker ur det att man kiknar.

Ett riktigt fint gäng. Tycker så mycket om allihop.

 
 
 

 
 
 

Vi slog oss till bords!

 
 
 

 
 

 
 
 

Johan P:s julbord är liksom inte som alla andra julbord.

Deras får man till bordet där man sitter och precis allting är på isade fat och så gott att det inte går att beskriva. Först bjuds det egeninlagd sill, gravad lax och ägg med löjrom. Åh. Deras kräftsill är den godaste jag vet alla kategorier. Den och några till ska jag bunkra upp med inför julen i Drömmen i år.

 
 
 

 
 
 

Alla högg in med god aptit!

Jag kunde äta allt utom laxen, och gravad lax är ändå inte riktigt min grej så det gjorde inget.

 
 
 

 
 
 

Och så skålades det lite!

(De hade ordnat det så himla fint för mig, med alkoholfri öl och alkoholfritt bubbel och sen en underbar must istället för portvin. Extrapoäng för sånt).

 
 
 

 
 
 

Sen kommer det stora J:et i Julbordet. Om vi säger så.

Alltså, ni ser ju. Hummer, krabbklor, smögenräkor, havskräftor, ostron… Man dör litegrann. Och så får man två kalla såser att förlusta sig med, tillsammans med världens platå av läckerheter. Grabbarna trodde inte sina ögon och gnuggade händerna av förtjusning.

Traditionellt? Nej. Men jag väljer att äta havskräftor framför prinskorv alla dar i veckan om det är så.

 
 
 

 
 
 

Nom nom nom.

 
 
 

 
 
 

Banditen fångade en hummer-halva. Då ser man sådär jätteglad ut.

 
 
 

 
 

 
 

 
 
 

Och det sörplades ostron!

Inte jag, men de andra högg in med liv och lust. Framförallt Mauro. Han blev liksom lite glansig i ögonen efter fjärde eller femte och svamlade dimmigt om en smaaaak av havet med blicken fäst i fjärran. Han är mycket förtjust i ostron den mannen.

 
 
 

 
 

 
 
 

Sen fick vi Stiltonost med dadlar, vilket jag inte lyckades fånga på bild (jag fick en underbar bit västerbotten men sneglade avundsjukt på de andra) vilket sen följdes av julbordets sista rätt – ris á la Malta med körsbärssås. Ni förstår ju matkoman.

Och där satt vi alltså, i ganska prick fyra timmar, och pratade och åt och skrattade så tårarna stundtals rann – och vi njöt av ett julbord mer än vi nog någonsin gjort.

Japp. Ska man göra ett julbord i år så är det detta. Inget snack om saken.

Det var en kväll bland vänner, skaldjur och skratt vi sent kommer att glömma.