Vad som väntade på oss när vi kom hit igår?
Den här.
Väl inpackad i kartong och plast och gud vet vad stod den i tamburen när vi klev in och mitt hjärta mer eller mindre stannade. För när jag såg storleken på paketet så visste jag nog vad det var. Den. Fåtöljen från Zandvoort som jag mailat pappa och hans fru om, skrivit visst är den vacker?
Sådär som vi brukar göra med saker vi ser och inte får ur skallen. För att vi är lika tokiga allihop.
Såhär ser den ut. Så vacker är den.
Perfekt i färgen till soffan och med linnetyg som sakta men säkert kommer bli skrynkligt.
När vi köpte mannens kelim hade jag även denna som förslag, men det blev kelimen eftersom det var en sån han ville ha. Och den här, det var ju hit den skulle. Det ser man ju nu.
Och Drömmen fanns ju inte då. När kelimen blev vår.
(Och så fck vi två underbara kuddfodral, men jag hade inte innerkuddar till de måtten så det fick vi åka och handla på IKEA idag).
Men sen Drömmen kom till har jag tänkt på den här. Och nu har vi världens vackraste fåtölj här;
inhandlad av en älskad pappa som en ”tidig-julklapp-och-grattis-till-Drömmen-och-allt-annat”, fraktad hela vägen från Zandvoort i Sickla till de Småländska skogarna och sen inburen till vår hall av den snälla grannen för att klara sig från regnet. När fraktbolaget ringde trodde jag att det var keramiken från Rice som var på väg och blev lite stressad eftersom vi inte skulle komma förrän om dagar och jag inte ville att det skulle bli förstört av regnet. Men så var det den här. Och när jag ringde grannen för att be honom lägga lite presenning över min keramik sa han äsch det där bär jag in till er och har sen alltså baxat in den här skönheten med hjälp av extranyckeln, låst efter sig och lommat tillbaka. Finare granne får man leta efter.
Och finare pappa! Och finare fåtölj.
Det är så jag kan börja lipa.