Och så har vi ju Tooka.

Denna svårmodiga, kyliga dam som kom in i mitt liv som en sur valp från Boden och direkt etsade sig fast. Skillnaden mellan vinthundar och exempelvis brukshundar är extra tydlig när de är valpar och unghundar tycker jag, och med Tooka var det inget undantag. Hon hade verkligen noll intresse för mig när hon kom hem, och man hittade henne allt som oftast i ett annat rum – totalt självständig och i full färd med något som absolut inte behövde mänsklig hjälp. Så där många raser går från extremt närhetsbehov som valpar till mer självständiga individer som vuxna, kan man säga att vinthundar (generellt) går åt andra hållet. Man får liksom jobba för att de ska knyta an, och man får jobba ganska så rejält.

Om Tooka var en människa så skulle hon varit en svår, fransk, plågad fotomodell som skriver mycket djuplodande, svart poesi och röker cigariller. Nu är hon ju ingen människa utan en hund, men där Tant är hundig och sorglös är Tooka långsint, sval och konstant på dåligt humör. Det är inte det att Tooka är olycklig över omständigheterna, hon är liksom bara född missnöjd. Ingenting är särskilt fantastiskt och den enda gången man kan få se någon form av svansviftade glädjeyttring är när man kommer hem (om man inte varit borta för länge), när någon hon känner kommer på besök (helst en man) eller ibland när hon släpat sig ner från sängen och kommer ut i vardagsrummet för att säga godmorgon. Det senare händer inte så ofta, men ibland kommer hon ut med kroppen svassande som ett sladdrigt, lyckligt S och pratar uaw uaw uaw och trycker upp nosen i ditt ansikte.

Man vet aldrig varför eller vad som kan ha utlöst det, man tar bara emot.

 
 
 

 
 
 

Tooka tycker inte om folk i allmänhet eller hundar i synnerhet. Eller barn för den delen, eller närgångna individer, eller grodor, eller regn. Hon har inte ett uns aggressivitet i sig, det är inte det, men hon hyser stort och tydligt äckel och drar sig antingen undan eller sitter förstenad med vilt stirrande blick och snudd på hulkar. Andra hundar är äckliga, folk hon inte känner är äckliga, andra barn är äckliga och Buse är ganska äcklig han med när hon tänker efter. Där Tant kan ta emot timmar av Buse-kärlek sitter Tooka stel som en pinne med bortvänt huvud när han kramar henne. Låt. Det. Ta. Slut. ser man att hon tänker och sen ilar hon iväg och lägger sig under ett täcke istället. Buse har ju lärt sig att respektera det där, och går alltid till Tant när det ska lekas. Bra för båda parter anser Tooka som får vara ifred, och Tant som svansviftande får vara med på upptåg.

Så hon är en diva får man väl säga. Vill inte bli blöt, vill inte bli lämnad ensam, vill inte sova på obekvämt underlag och vill definitivt inte äta nåt fattigt torrfoder. Det senare får hon dock ta. Däremot så älskar hon familjen och de hon känner med stor intensitet – hon behöver inte visa det genom att svassa runt oss hela tiden (vinthundar svassar inte och de följer inte efter genom rummen), men hon vet alltid var vi befinner oss och hon hälsar på oss med kärlek när vi är tillbaka. Dessutom lyssnar hon förvånansvärt bra för att vara saluki och kan i princip gå utan koppel var som helst om jag skulle vilja, men hennes förmåga att vända på klacken och springa åt andra hållet om en hund skulle komma farande gör att hon inne i stan och på andra hundtäta ställen får gå i koppel ändå.

Så det var Tooka. Vår svårmodiga, kyliga, konstant missnöjda lilla ”förstabebis”, hon som tar alla hon släpper in med storm och som har mannen lindad kring sitt lillfinger. Mer personlighet i en hund får man helt enkelt leta efter.

 
 

 
 

 
 
 

Jag växte upp i skogen.

Först i ett vindlande stort brunt hus med gula knutar och fönsterfoder, ett som hade mitt sovrum på nedre plan och sen på övre, ett hus där vi hade så många hundar att det stundtals var bara gick att skratta åt det eftersom vi hade kennel och tikar som födde stora kullar. Vi hade en damm där det simmade fiskar, hagar runt huset, ett överväxt litet växthus någon glömt bort för åratal sen och ett stall som innehöll araber med stora näsborrar och vackra huvuden.

Sen var det Falknästet, huset med den stora muren utanför. Där var det bara min mamma, min syster och jag. Och hundarna förstås. I detta hus med stora glaspartier ut mot sjön, med statyer i hela trädgården och med jakttroféer på varenda centimeter av väggarna. Vi måste ha hyrt det huset? Jo, det måste vi. Jag minns inte riktigt. Jag minns bara huset och statyerna och sjön och hur jag kunde sitta i en eka där utanför och plocka upp brax efter brax i vassen. Och så minns jag såklart hur jag fick Nisse där – en vit, bångstyrig ponny som jag älskade så innerligt där han stod på ridskolan att min mormor köpte honom åt mig och lät honom vara min.

Och sen tillslut det gula lilla huset mitt ute i ingenstans, då bara jag och min mamma. Det huset hon älskade och nog fortfarande gör, med slätterna framför sig ner mot sjön och med stallbyggnader som från början innehöll Nisse och någon arab och sen i slutet blev tomma när jag växte ifrån och längtade ut. Huset höll oss och våra dalmantiners och mammas svarta dagböcker och en vind med blomsterpressar som någon för längesen lämnat kvar. Jag hade ett rum jag fick inreda som jag ville och jag var tonårsarg och hormonstinn och frustrerad mest hela tiden.

 
 
 

 
 
 

Jag växte alltså upp ute i skogen, bland sjöar och skog. Jag växte upp med fiskespö och hundar och jakt och små samhällen som jag växte ur mer och mer för varje år och kom att hata. Hata på det där tonårssättet ni vet, när man känner i varje del att man inte passar in, att man inte får plats – att man behöver en stor stad för att växa – någonstans där ingen visste vem man var. För alla visste vem jag var, man visste vem alla var, och det gav mig klåda. Jag kunde inte för mitt liv begripa hur någon kunde välja att bo sådär och så fort jag hade möjlighet så gav jag mig iväg, bytte skogen mot Stockholm och den där anonymiteten jag så hett längtade efter.

Och så gick åren. Jag växte och fann mig och trivdes, i början höll jag mig springande med sådan kraft att jag inte hann reflektera över det – jag ville bara så långt bort som möjligt och så långt ifrån den jag en gång var som det bara gick. Jag skulle bli något annat, jag ville absolut inte fastna på en liten ort ute i skogen bland tystnaden och sjöarna, jag ville inte ha rashöns och oljerockar och vedslukande kaminer.

Jag har skrivit om det innan. Den där förundran som kommer över mig varje gång jag tänker på det. Hur man kan födas in i något, leva det, fly från det och avsky det, bara för att halva livet senare inse att man nu är på väg tillbaka till det man en gång sprang vettlöst för att komma ifrån. Som om livet är en orienteringskarta som skjuter fart strax efter någon kilometer, för att sedan svänga mjukt tillbaka någonstans på halva rutten och leda mig in mot mål igen. På samma plats där jag startade.

För nu vill jag ju allt det där jag som tonåring ville ifrån. Nu har vi villa och hundar och ett sommarhus i skogarna, och hade vi kunnat hade vi nog bosatt oss någonstans mitt ute i ingenstans där det fanns skog och en sjö och ett stall med plats för en ponny och en arab. Jag har en oljerock och en längtan efter höns, och jag vet fortfarande instinktivt hur man hanterar ett fiskespö. Och jag pratar med min mamma igen, verkligen pratar.

Jag är nånstans strax efter mitten av den där kartan, där rundningen börjar bli brantare för att hinna svänga tillbaka.

Livet är på väg hem igen. Det är väl så man kan säga.

 
 

 
 

 
 
 

Jag har fått lite önskemål om att berätta mer om flickorna, och det ska jag försöka. Så jag tänkte att vi börjar väl med Tant; hon som är sex veckor yngre än Tooka men ungefär dubbelt så stor.

Tant är ett bubbelgum till hund; liksom yvig och rosa och sorglös. Jag älskar vinthundar för att de är så lite hund, men Tant – hon är faktiskt mycket hund, hela hon. Där Tooka är svår och djup är Tant flamsig och ytlig, och hon är nog den snällaste saluki jag någonsin mött och som sagt totalt och fullkomligt sorglös. Hon är som en slags guldfisk som tappar minnet för varje varv i skålen, inte för att jag vill kalla henne korkad hon är bara…

… tja.

Som en silkesblond, storögd, tuggummituggande tonåring med rosa plympennor och noll bekymmer.

 
 
 

 
 
 

Vinthundar är ju ingen enkel grupp hundar, om man nu är van vid ”hundar”. De fungerar inte som en brukshund gör, till exempel, de har ingen översvallande vilja att lyda och deras personlighet är mer att likna vid katters än vid svansviftande, ivriga trotjänare. En saluki kan du få att sitta en gång, men sen får det vara nog. Lite så. Och det är det där jag älskar. Den där totala bristen på slampighet som så tydligt finns hos så många andra raser. En saluki älskar sin familj innerligt, men den är inte ägd, och gäster och annat löst folk bemöts med en snabb granskning och sen inget mer.

Och motionen då?

En vinthund måste få springa flera gånger i veckan. Man kan inte promenera eller koppelmotionera en saluki trött. Det är lite därför jag skaffade två, för att jag kan inte motionera en av dom tillräckligt själv och ingen annan ras hänger med i tempot och ger den utdelningen som de har av varann. Får dom springa lösa flera gånger i veckan spenderas resten av tiden på dygnet som ni vet i fullkomlig medvetslöshet på något av hemmets mjukaste ställen. De där flickorna kan sova i ett halvt dygn och mer, och suckar njutningsfullt med benen rakt upp i vädret. (Och ja; springa lös och ingen instinkt för lydnad är en ganska kämpig kombo, det krävs enormt mycket träning när de är unghundar för att det ska gå ihop. Återigen en del av charmen).

Men tillbaka till Tant.

 
 
 

 
 
 

Hon är en stor flicka, större än många hanar, men innan hon växte till sig och under hennes korta tid i utställningsringarna som ung hyllades hon till skyarna av allehanda domare som gav henne den ena topp-placeringen efter den andra. Men sen kom liksom kroppen ifatt henne och hon blev den där långbenta, kraftiga damen hon är idag och domarna hade aningen svårare att placera henne. Inte för att det gör oss någonting, Tant behöver inte vara en champion. Hon är ju vår Tant, den snällaste saluki man kan tänka sig. Och nu den bästa familjehund vi kunde be om.

Jag vet inte om ni kan se det så tydligt på bilden, men Tant (åt höger) väger nästan dubbelt så mycket som Tooka. Hon är så tjock att veterinärer frustar av skratt när de ställt henne på vågen och till och med tar prov för att kontrollera sköldkörteln. En vinthund kan ju inte vara fet. Men jo, Tant är förmodligen Sveriges enda feta vinthund, och så är det med det. Eller egentligen är det väl inte fett, hon är bara väldigt kraftigt byggd. Men oavsett. Det är en stabil madam, och varken ändlösa löpturer, dietfoder eller portionsstorlekar kan ändra på den saken.

Och nu?

Nu är hon lite gammal, det är de båda två, och det märks då och då. Tant har reumatism och äter kortison, men på tabletterna är hon symptomfri och mår bra sen ett år tillbaka ungefär. Nu finns det återigen bara utrymme i henne för det där tuggummituggande, sorglösa och det är ju det vi älskar henne för. Hon var nummer två in i familjen för mig (jag hade flickorna innan jag träffade min man) och jag har aldrig ångrat mig en sekund att jag valde att ta ännu en valp när Tooka bara var runt 16-17 veckor gammal.

Hon är vår Tant, vår robusta älskade lönnfeta saluki, och jag kan inte tänka mig hur flocken skulle vara utan henne.