Åh jisses vilken lugn och skön fredag vi har haft, Buse och jag.

Vi (han) sov ganska länge, åt frukost och bestämde oss sen för att gå ut och plocka lite svamp och se på skogen ett litet tag.

 
 
 

 
 
 

Vi trampade genom mjuk mossa och barr och löv som fallit, redan.

 
 
 

 
 

 
 
 

Och så pausade vi lite då och då. Det måste man göra. Och så fångade vi Gargamel med koppel och la honom i en skål (eller så var vi Gargamel och fångade smurfar? Aningen oklart det där). Kul hade vi iallafall.

 
 
 

 
 
 

Och se där!

Kantareller! Och inte bara en den här gången, utan flera. I riktigt bra storlek också!

 
 
 

 
 
 

Buse var mycket nöjd över svampfynden och bar dom som blommor genom hela huset. Få jau äta dom? frågade han och sniffade på dom. Men nej. Inget äta innan de blivit stekta.

Och lagom till vi var hemma plingade telefonen om att jag hade ett paket att hämta på det lokala utlämningsstället. Åh! Jag visste precis vad det var. Något jag verkligen längtat efter.

 
 
 

 
 
 

Ett trädgårdsslangs-set från Garden Glory!

Ett sånt har jag velat ha hur länge som helst, men i Lutande Huset har det inte varit lönt – där har vi utkastaren inne i tvättstugan, typ, så där skulle allt det vackra gömmas. Men här! Här kommer den sitta som en smäck mot husväggen. Så vi passade på när Onödigt Snyggt hade sin kampanj för någon vecka sen, och hon var snäll nog att hålla på leveransen tills jag var här.

 
 
 

 
 
 

Jag valde det guldiga fästet, med en vit slang. Toktjusigt!

 
 
 

 
 

 
 
 

Och nu ska jag ut och borra upp det, så snart regnet lättat.

Nyss var det ett helt galet oväder här, galet. Ni vet hur man brukar säga att det åskar så det skallrar i rutorna? Jag tror aldrig jag har varit med om att rutorna faktiskt skakar – förrän nu. Det var riktigt otäckt. Det kändes som om åskan låg på taket och mullrade och jag fick hålla mig från att ringa till grannen och fråga om det verkligen skulle vara såhär.

Men nu har det lugnat sig, solen börjar titta fram och vi har en fredagskväll framför oss. Den lilla svampletaren och jag.

 
 

 

 
 
 

Och så var jag vaken.

Buse sover fortfarande som en sten och doften av mannens morgonkaffe ligger kvar på nedre våningen som en slöja genom rummen och får mig att sakna honom något otroligt. Visst är det bra att vara ifrån varandra, men mest tycker jag om den där känslan av att sakna. Att inte tycka det är bara skönt att vara själv, utan att fortfarande vilja ha honom nära.

Igår vräkte regnet ner i omgångar och vi var ute i trädgården och inventerade förråden och lekte med Buse och njöt av lugnet (klänningen kommer härifrån och västen är en gammal ChillNorway) och det var som om vi inte hade varit borta de där tre dagarna.

 
 
 

 
 
 

Och här är så tyst.

Inte isolerat eller skrämmande, bara tyst. Jag som är lite mörkrädd är konstigt nog mindre rädd mitt ute i skogen, så har det alltid varit. Det känns som om risken att något Criminal Minds-scenario utspelar sig är bra mycket mindre mitt ute i ingenstans än nära en stad. Som Svåra Lena säger:

Alltså, när jag går långt ute i ingenstans så brukar jag tänka att det är mer okej om någon hoppar fram med motorsåg. För då har personen verkligen ansträngt sig för att få tag i mig. Och det får man ju ge cred för.

Och så är det väl. Nu är ju huset dessutom vårt på ett annat sätt, med våra saker och vår doft och då är det inte alls samma sak som första gången jag åkte upp. Nu känner jag Drömmen, känner mig trygg.

 
 
 

 
 
 

Och ena lampan hade kommit upp i Drömmen innan vi åkte, och igår satte mannen upp den andra. Så nu ser det inte ut såhär längre, som på bilden jag tog igår när vi kom fram, utan där hänger två. Det måste jag också visa snart! Vi hade inga sladdar som var långa nog, men det löste han med att köpa ny på löpmeter och kapa den till rätt längd.

Och idag kommer muraren och ska titta igenom skorstenarna och se hur mycket nya rör som behövs, och en värmepump ska installeras nästa vecka. Det behövs snart, det känns redan.

Men nu är vi kvar, Buse och jag, och mannen har åkt för att jobba. Så nu fortsätter helgen i Drömmen, en man kort men med vad som ser ut att bli riktigt fint höstväder.

 
 

 

 
 
 

Och så var vi på plats igen, Buse och jag, i det där som har blivit vårt hem utanför hemmet. Drömmen. Detta älskade hus som gripit tag i mig så mycket att bröstkorgen höll på att sprängas när jag närmade mig och såg sjön breda ut sig på båda sidor av bilen. För då visste jag; att vi snart var där.

Lycka.

 
 
 

 
 
 

Vi stannade i Olofström på vägen och bunkrade upp inför helgen. Mest för att ICA Maxi där har en såndär kundvagn med en tillhörande bil, och det är typ det bästa Buse vet. Vi handlade mat och godis och baksaker och Lego och annat som kan vara bra att ha här ute.

Och sen stannade vi i gårdsboden strax innan Drömmen och handlade med oss några små kassar av närodlade, underbara grönsaker.

Och sen kräktes Buse över hela bilen, men var lika glad ändå. Häpp.

 
 
 

 
 

 
 
 

Att komma in var som att komma hem, såklart.

Allting doftade fortfarande oss och överallt låg små minnen om att det nyss varit sommar. Som bikinin som torkat på en stol, och de där träbitarna vi plockade upp från sjöbottnen.

Ungefär här bestämde sig mannen för att han nog inte kunde hålla sig borta han heller, så han skickade ett sms och skrev att han kör upp han också. Bara för ikväll förvisso, och han måste köra toktidigt imorgon för att hinna till jobbet, men ändå.

Så värt det.

 
 
 

 
 
 

Vad vi gjort?

Flickorna har käkat smaskigheter.

 
 
 

 
 
 

Jag och Buse har byggt ihop avancerat Lego.

 
 
 

 
 
 

Vi har vilat.

 
 
 

 
 
 

Och Buse har ätit äpplen. Typ hundra stycken. Och lämnat dom lite här och där i huset, som små överraskningar att finna.

 
 
 

 
 

 
 
 

Mest har vi njutit, över att vara tillbaka igen bland allt det där vi saknat och i det där huset som det bara inte går att hålla sig borta ifrån, även om man skulle vilja. Och nu, nästan precis, sladdade mannen in på gårdsplanen – jag ska laga middag och sen har vi en kväll och en natt och en tidig morgon tillsammans, och jag älskar att han tog sig tid att komma.

Vi är här nu, tillbaka, och det gör mig så fånigt glad.