I förrgår var jag och Banditen hemma hos familjen Kalklitir i Landskrona för prat och skratt och den godaste tonfisksallad jag någonsin ätit.
Ni vet hur det är. Vissa personer klickar man bara med sådär på en gång – som om kanterna mellan varann flyter ut och ingenting är vasst eller konstigt. Just så har det varit med Hjortur och Audur sen jag stod på Centralen den där gången som känns som för en evighet sen och betalade min påse Kalklitir och fick tydliga instruktioner om hur man skulle göra när man målade med färgen.
Det var efter att jag hade letat Sverige runt efter Kalklitir, innan den såldes överallt, och jag slutligen fick hjälp av en kvinna i Finland som visste att Hjortur och Audur just då var i Småland och säkert kunde hjälpa till. Och det kunde dom. Så jag fick äntligen köpa min Kalklitir jag så bestämt fått för mig att jag skulle ha – och resten vet ni ju.
Jag var fast. Både i färgen och i människorna bakom den.
(Byxorna har ni sett en massa gånger förr, det är ett par dundersköna silkesbrallor från Isa Couture (finns här), skorna är Ldir, sjalen är en älskad Beck S från Nantucket (här) och tröjan är en sån man lever i – en fjäderlätt, rymlig sak från Malene Birger som är liksom öppen i ryggen. Underbar! Finns här).
De bor fantastiskt fint. Fantastiskt.
I en lägenhet med utsikt över torget och med svindlande högt i tak – inredd med kärlek och liksom beströdd med Kalklitir. Det är liksom av essensen av färgen på något sätt; överallt är det mjukt grått och hundra nyanser av matt och ingenting som stör ögat eller tar för mycket plats.
Ett litet himmelrike, helt enkelt. Skapat med hjärtat.
Ungefär precis så som jag hade föreställt mig att det skulle se ut hemma hos två islänningar som har nära till skratt och skaparlust i fingrarna. Och det var så roligt att se!
Jag och Banditen gick runt och strök med fingrarna över skrynkliga tyger och mjuka färger, frågade om handgjorda bord och beundrade målningsdekorationerna som här och där slingade sig i mönster över tallrikar och väggar och paneler.
Och vi stannade länge, satt runt ett gigantiskt långbord och åt den där salladen och pratade om allt mellan himmel och jord – hur krisen slog till på Island, hur deras nya produktionsbyggnad håller på att ta form, hur man kan måla med Kalklitir i duschen och hur skönt det är med värme när den smeker in genom en öppen balkongdörr tillsammans med ljud från gatan utanför.
Det var en fin eftermiddag, riktigt fin, och jag är så glad att jag fått chansen att sitta ner – på riktigt – och lära känna såna jag redan innan tyckte om.
