Som ni vet träffades ju jag och min man via match.com. Det blir väl vanligare och vanligare det där; att gå utanför de ”traditionella” sätten att träffas och så att säga ta saken i egna händer. Och nu kom en pressrelease från match om att de lanserat Dejtmaskinen –en Facebook-app/tjänst som går igenom din vänlista i jakt på potentiella dejter (slumpen styr) och föreslår att ni ska träffas (man har också chans att vinna en kväll ihop värd 3000 kr om man nu vill det). Den är inte direkt vetenskaplig den där appen utan är mest för skojs skull, och jag skrattade gott åt att den tyckte att jag skulle bjuda ut en 63-årig frikyrkopastor jag delat skrivargrupp med för tio år sen. Men den kan ju vara en bra knuff i rätt riktning om du nu har ögonen på någon och inte riktigt vet hur du ska göra för att ta steget.

Så har du nån i åtanke kanske det är värt att testa? Jag menar; mer kärlek åt folket. Och mod. Gudarna ska veta att det behövs ibland.

 

 

 
 

Onsdag.

Och det här är en vecka då dagarna går segt som kola; sträcker ut sig i oändliga remsor av timmar och tycks aldrig ta slut. Är det inte märkligt det där? Vissa veckor hinner man knappt blinka innan de dragit förbi, andra är en evighet och lite till.

Den här är en av den senare sorten.

 
 

 

 
 

Inte för att det händer något särskilt tråkigt eller utdraget, tvärtom. Men jag väntar besked på något roligt som kanske sker i nästa vecka, och att vänta har aldrig legat mig nära som ni vet.

Men jag håller mig sysselsatt. Arbetena avlöser varandra och jag lyckas jobba effektivt, bilder från plåtningen i Stockholm tar emot mig på skärmen och låter mig förloras och på kontoret är tempot högt och intensivt och gruppen arbetar som ett par mästare. Men tiden. Den står nästan stilla.

Det får vara så.

Tills den varvar upp och sätter fart igen så fortsätter jag med bilderna och jobbet och att komma hem och lyssna på när Buse plinkar jau e en gjommibjorn på pianot på vardagsrumsgolvet.

Och idag är vi ju faktiskt halvvägs in i en vecka.

 

 

 
 

Det mullrar där borta.

Dovt och tungt och illavarslande, som ett tåg man hör på avstånd när man lägger örat mot rälsen. Över trädgården är det ännu sol, men ovädret – det kommer. Strax mullrar det med ovädersrösten så ta in alla tyger och kuddar.

Så vi springer runt i trädgården, plockar ihop de få kuddar som agerat huvudstöd i solsängen, tar en duk av bordet, sneglar mot himlen.

Vi väntar oväder och strax är det här.

 

 

 
 

Ja-a. Vart tog värmen vägen? De senaste dagarna har varit tjockare-tröjan-på-dagar och det känns att kroppen snabbt har blivit ovan vid kyliga vindar och noppigt skinn. Och jag kan inte låta bli att sakna den, solen, och vad den för med sig.

Utedagar, värmedagar, stillhetsdagar.

Nu är det som om sommaren redan svept förbi. Även om jag vet att det inte är så. Vi har mycket kvar, mer än hälften.

 
 

 

 

 
 

Jag njuter ju så av sommardagarna.

Av hur plantorna växer och hur det lilla växthuset nästan ångar; hur solbädden tar emot med varma lakan och två kuddar. Och hur trädgårdsslangen alltid är framme, redo. Men som sagt; det kommer väl igen. Vi har tid på oss.

Och idag är det tisdag och jag ska in till kontoret, och på ett kontor har man i vilket fall ingen nytta av solstrålar eller solsängskuddar – inte sant? Jag tänker så.

Snart är sommaren tillbaka.