Vi enades om att vi skulle sova länge idag, mannen och jag. Sovmorgon! sa vi och flinade åt varann och var nästan på gränsen att hajfajva. Inte för att vi känner att vi behöver mer sömn, utan mer för att vi faktiskt kan – nu när det är röd-dag-mitt-i-veckan och allt (vilket jag hade totalt glömt bort, så det blev en fantastisk överraskning igår när mannen berättade att denna torsdag skulle spenderas hemma för hans del).
Och? Jodå. Både han och Buse sover där inne som stockar. Jag vaknade däremot vid halv sju och fick snällt tassa upp så tyst jag kunde. Det är de där cystorna som spökar igen, den tiden på månaden då de alltid gör sig hörda.
Så jag gjorde i morse som jag alltid gör när jag vaknar för tidigt; jag gick ut och satte mig på trappan och njöt av att värmen redan smugit sig på och att det verkar bli en fantastisk dag. Och konstaterade att de senaste två dagarna har trädgården fullkomligt exploderat.
Ska vi ta en liten titt?
Rosorna! Åh.
På två av buskarna har de börjat slå ut; sammanlagt tre stycken knoppar i mjukaste rött och rosa har börjat veckla ut sina blad och det gör mig fånigt lycklig för jag vet att snart kommer husväggarna vara ett hav av rosor som håller sig sommaren ut. Det finns tre jättebuskar som planterats nån gång av någon som bott i det här huset och älskat trädgården precis som jag nu gör, och så har mannen och jag satt två nya buskar –
jag gick som vanligt helt på vad jag tyckte var vackert och inte alls på vad som kanske var mest lämpligt; det blev en vit, stor, mjuk sort och så en matt, smutsigt rosa och båda buskarna har skjutit i höjden sen de planterades.
Dock vet jag inte om jag kommer få se några rosor på dom redan i år? Men det visar väl sig.
På rosor har jag tålamod att vänta.
Tomaterna som jag satte på tok för tidigt i odlingsbänkarna och som jag ärligt talat aldrig trodde skulle klara sig har växt upp till kraftiga, stabila stammar och liksom klappar mig på axeln och säger
Bra Emma, det var väl på tiden att du testade på det här med trädgård
och jag håller med.
Detta är ju första året som jag helhjärtat kastat mig ut i trädgården och odlat, planterat, rensat, slitit och vattnat; om man bortser från första sommaren då jag var gravid och vägde 90 kilo vilket försvårade rörligheten och uthålligheten en aning.
Och. Det. Är. Så. Roligt.
Särskilt nu, när allting som jag drev upp inomhus på fönsterbrädan växt sig frodigt och ger lön för mödan på det mest underbara sätt.
Buses jättesolrosor, totalt fyra stycken, står och vajar på varsin sida om ingången. De kommer att nå upp till där taket börjar om allt går väl och stå där med stora huvuden och nicka välkommen när vi kommer hem.
Under skjuter ranunklerna fler blad ur jorden, och om jag lyckas få dom att blomma precis som jag på något vänster lyckades plantera pioner på andra sidan ingången den där första sommaren och som nu är pingpongstora bollar av slutna kronblad, så kommer jag nog bannemig sätta mig ner på gräsmattan och tacka Moder Natur för att hon så generöst hjälpt mig förstå hur mycket kärlek det kan finnas för det man en gång plockade ut ur en påse och sen omsorgsfullt följde under månader.
Det är ju otroligt egentligen.
Och kryddträdgården ja;
den lilla plätt som nu är ett hav av kryddor och den rabatt som jag älskar mest att rensa eftersom varje gång handen stryker mot ett blad så doftar det mjukt och varmt av salvia, basilika, oregano, mynta, lavendel, timjan och rosmarin. Jag satte plantorna tätt för att jag ville ha just det där havet, och de verkar inte ha något problem med att dela på utrymmet.
Sparrisen svajar i luften och kronärtskockan och jordärtskockan har kraftiga blad som liksom väller ut över stengången och gör mig lycklig.
Strax bredvid kryddträdgården står växthuset vars invånare tackar för skyddet mot vinden med att höja sig lite högre varje dag.
Jag minns inte ens hälften av vad jag har där inne; nånstans i omplanteringsprocesserna har jag kastat bort fröpåsar och stickor och tänkt att jamen att det där är en aubergine kommer jag ju ihåg.
Men nej, det gör jag inte.
Inte för att det gör något; det blir ju en trevlig överraskning när det väl visar sig, men ändå.
I den ena odlingslådan, den mannen byggde, har jordgubbarna fest.
De finns på varje planta; de hänger i klungor och utanför kanten och mot varandra och jag är snudd på chockad över hur snabbt de anpassade sig och att de redan har fullstora bär som värms av solen i väntan på att mogna.
Varje dag tittar Buse och varje dag har det hänt nåt nytt.
De har vuxit oupp
konstaterar han och lyfter mjukt ett en liten jordgubbe med fingrarna, försiktigt så att den inte ska lossna. Och ja, de har vuxit upp. Och snart går de att äta.
Och solsängen, ja!
Denna vackra som morgonen till ära är naken eftersom natten verkade bjuda på regn, men inte mindre vacker för det. Den har jag trånat efter sen i februari när vi var med Annelie (Inreda.com) hos Tine K och jag hängde en hel dag med Tine utan att fatta att det var hon, ni vet.
Och nu är den här och tar andan ur mig varje dag.
Och så den sista odlingslådan;
den som blivit ett slags huller om buller av grönsaker, kryddor och smultron. Gurkan har börjat klättra, brytbönornas blad nuddar vid varandra och så finns där två, tre plantor jag som sagt inte har en aning om vad det kan vara – men som verkar trivas fint, så jag låter det va. Förr eller senare kommer jag väl kunna klura ut vad det är för spännande (med största sannolikhet aubergine eller chili) och glädjas åt överraskningen.
Så.
En liten torsdagsrundvandring i vår trädgård, och för mig den bästa starten på en dag jag kan tänka mig. Bland kryddor och odlingslådor och ett litet växthus och rosenbuskar som nyss börjat slå ut.
Jag lovar; vi bär något allihop – och om vi visste om varandras hemligheter skulle vi finna tröst i att inte vara ensamma. Men tills dess får vi finna tröst i tanken.
