Det är tisdag och vinden har kommit på besök, och hela vägen in i sovrummet letar sig plingandet från baliparasollens hängen och bjällror där det står ute i trädgården, ännu uppfällt.

Och jag sitter i sängen med fyra kuddar bakom ryggen och med datorn i knäet; idag har jag mängder att göra för att hinna ikapp efter semestern, och flickorna ligger utslagna som gräddiga kommatecken omkring mig och är tacksamma för tempot och över att få vara hemma – Tooka har slutat sura över sin pensionatvistelse och Tant är som Tant är mest; bara glad och mätt och djupt suckande på ett duntäcke.

Och jag ska steka pannkakor, mängder av pannkakor, till den här veckans tårtutmaning och jag önskar att jag hade ett riktigt plättjärn, ett sånt som farmor hade i stugan på västkusten och som gjorde perfekt runda små plättar varje gång. Men nu har jag inget plättjärn så istället för plättar blir det pannkakor, och jag vet att det kommer att glädja flickorna mer än livet självt – för finns det något de älskar mer än kyckling så måste det nog vara pannkakor. Och choklad om man frågar Tant, som satte i sig en hel julkalender i vintras så jag fick ringa giftinformationscentralen med oro i hela kroppen, bara för att få det konstaterat att tack vare att Tant är en mycket tjock hund så var det ingen fara. Sen dess har hon så att säga fått smak på choklad och kan leta sig till den minsta bit som om hon hade nån form av kraftig missbrukspersonlighet, och jag kan svära på att hon var lite hög den eftermiddagen när 24 bitar julkalender låg och skvalpade i hennes mage.

Men iallafall.

Det är tisdag och jag ska steka pannkakor och där ute spelar vinden musik i vårt baliparasoll med mjuka fingrar.

Och så fick Lutande Huset finbesök idag.

Jumpsuiten var på och ballerinaskorna nästan självlysande i solen när jag åkte för att hämta henne på stationen. Älskade vän. Denna Bandit och hennes smärta, den som hela tiden är närvarande i hennes ögon som en skugga.

Det är svårt att förklara, om man inte sett det själv. Som en skymning ungefär, ett gränsland mellan mörkt och ljust.

Men vädret var med oss i timmar;

tillslut blev det så varmt att vi fick duscha av oss med trädgårdsslangen ute på gräsmattan; bikinin fick torka på flaggslingan och jumpsuiten byttes ut mot ett luftigt linne och en kimono – trots det svettades vi. Jag arbetade med bilder och hon låg i solen och drack juice; hela hon var som utdragen kola och skimrade i solbränd hy och äppelgrön bikini och solkatter som studsade mot solglasögonen.

Och vi pratade; hon klart och med skratt i rösten, jag omväxlande mumlande av koncentration och omväxlande livligt.

Hon är det bästa arbetssällskap jag kan tänka mig.

Och så lektes det med Buse;

Banditen blåste bubblor som han fångade och vice versa – han fick en gummiorm med vassa tänder och en mjuk onnie och en boll och allting höll han i famnen som om det vore hans mest älskade ägodelar, och när hon skulle gå sa han

jau måste pussa ’col

och så blev det. En blöt, mjuk Busepuss på stengången innan vi vinkade hejdå.

Så jag fick en effektiv måndag ändå, men med lite strössel på i form av en älskad vän med skymning i blicken och hennes äppelgröna bikini.

Det är fint så det räcker och blir över.

∞

jumpsuit | stylelevel
bikini | sheinside
linne med rosetter i ryggen | sheinside
ballerinor | stylesnob

Herregud vilken märklig natt jag har haft.

För det första tyckte jag att det var en bra idé att ha Criminal Minds-maraton. När mannen ändå var hemma för en gångs skull, tänkte jag. Och ja; det var ju bra tänkt – för rädd blev jag inte- däremot blev jag så hooked att jag såg det ena efter det andra efter –

ja. Ni fattar.

Och så var klockan ett på natten och jag fick tvinga mig själv att stänga av, bara för att somna och drömma de mest förvirrade drömmar om sånt jag nästan glömt och människor jag en gång älskat. Till klockan halv fem när jag vaknade efter att ha blivit klämd mellan två stadsbussar.

Så kan det gå.

Men vad gör det när det väntar ännu en dag med sol?

Där ute i trädgården var det inte bara dagbädden som kom ut igår; även baliparasollet (även det från reunionhome.se) ställdes fram och fälldes ut. Trädgårdsmöblerna är de som mannen byggde åt mig för två år sen, förutom stolarna som jag tror är ifrån IKEA.

Och så den vackra lilla buren i trä, från Fröjd af Sverige.

Mer behövs liksom inte.

Jo. En eller två saker till behövdes.

Flaggslingan från Nyblom Kollén och lite kuddar på bänken, sen var den hörnan sommarredo precis som jag. Buse var förtjust när flaggorna kom fram och stod med stort intresse och såg mig knyta dom mellan flaggstång och parasoll.

Flaggor! sa han lyckligt och höll handen mot solen.

För honom är det just såna där små detaljer som gör hela dagen.

Så idag ska jag ta mina tre-och-en-halv timmars sömn och hålla mig ute; tanka energi på det sättet istället. Världens vackraste Bandit kommer hit en stund och håller mig sällskap när jag jobbar, en solsäng är på intågande och väderappen lovar timme efter timme med en stor, gul sol som gör mig fånigt lycklig. Och under parasollets skugga kan jag se datorskärmen bra nog för att redigera bilder, och att kunna få ha det här som arbetsrum med ett glas av isklirrande mineralvatten bara en armsträckning bort är hisnande.

Det är måndag, och det gör ingenting. För värmen är kvar, baliparasollet är ute och frysen är full av glass.