Och så är vi hemma.
Väskorna är slängda i vardagsrummet i väntan på att lusten att packa upp dom ska tränga sig på, värmen är lika skön som den vi nyss lämnade och Lutande Huset tar emot oss med svala rum och mjukt ljus och en svag doft av Voluspa från de doftpinnar som står utplacerade här och var och som jag nog aldrig kommer klara mig utan.
Vi. Är. Hemma.
Och vår vattningsanförtrodde hade gjort sitt jobb;
odlingslådorna är nu ett hav av grönska och överallt hänger ännu omogna jordgubbar tunga från plantorna och nickar över kanten. Fikonträden har skjutit i höjden, mina blommor bär sprickfärdiga knoppar och rosorna kommer även de att snart slå ut i djupröda, vackra huvuden som jag kommer att älska hela sommaren och längre.
Det är här mitt hjärta här, så är det bara.
Här är största biten, och sen har jag skärvor utspridda över ställen i världen jag har besökt och förälskat mig i. Som Domes of Elounda, där jag för några timmar sen ännu stod med bara fötter på terrassen och blev bländad av solen – det har en skärva. Någonstans i Västindien på en segelbåt som kanske inte längre finns ligger ännu en skärva. Västkusten har en.
Och så vidare.
Men största delen, nästan hela hjärtat, det finns här.
Hemma.
Min lilla trädgårdsmästare hjälpte mig med inspektionen;
gick med bara fotsulor i det gräs som blivit en halv äng under veckan vi varit borta. Han bar krukor och vattnade träd och upptäckte förtjust att körsbärsträden vi planterat även de bar frukt, ännu gröna, som kan komma att bli offer för barnafingrar om några veckor.
Och flickorna, som var yvig lycka över att se oss –
en lycka som sen snabbt förbyttes mot den salukisvala anklagande attityden vi så väl känner till efter alla dessa år och som vi lärt oss att leva med. Den som säger
hur kunde ni lämna oss?
och som Tooka behärskar till perfektion.
Hon låg surande och bevakade mig och Buse där vi satt på golvet och byggde ihop den grävskopa av Lego jag köpt i Taxfreebutiken och som missledande hävdade sig vara easy to build. Inte nånstans var det easy kan jag säga. Kanske för nåt underbarn, men inte för en trettiotreårig mamma med salt ännu kvar i håret och skärvor av hjärtat över hela världen.
Men det bästa?
Den här. Sängen.
Vår älskade, älskade säng – detta skepp av Duxianadun och sammetsmjuka beachhouselakan som jag drömt om de nätter på hotellrummet som Robin ännu inte hunnit laga mig och höfterna protesterade av förändringen.
Är det inte märkligt? Hur man kan sakna en tingest så hett? Men en säng som omfamnar en och säger sov gott och stödjer varje del av ens kropp med mjukhet och fasthet och dun och lena lakan är en av de största svagheter jag har.
Ja, vänner, nu är vi hemma.
Där allting är precis som det brukar vara.
