Och så pausar regnet.

Som om världen håller andan ett litet tag. Så jag tar flickorna till stranden för en kvällspromenad och det är stilla, stilla och bedövande vackert.

Jag tänker bäst sådär. I stillhet. Inte för att jag har något särskilt att tänka på just nu, inte mer än tacksamhet. Över att jag nu är min egen och att jag vågade – och att det faktiskt går. Det fungerar. Jag får ibland frågan vad den absolut största skillnaden är och jag måste nog svara energin. Jag har så otroligt mycket mer energi nu när jag bara har ett jobb att tänka på, och inte behöver stjäla av ”nervarvningstiden” för att hinna med. Jag är en bättre människa så, helt enkelt, och en bättre mamma. Har mer tålamod att simma i och mer fokus där jag behöver fokusera.

Det finns väl hundratals sätt att kasta loss och bli sin egen, men jag var inte en av de där som bara kastade sig handlöst. Jag väntade, länge. Det var en process. Inte minst ekonomiskt. Jag är en trygghetsperson som behöver veta vad jag har att röra mig med varje månad och med eget bolag är det snudd på omöjligt. Så jag gjorde så att jag sparade ett halvårs lön av bolagets pengar under tiden jag arbetade så att när det väl var dags att lämna hamnen så var jag ”säker” i sex månader fram. På så sätt vet jag, exakt, hur mitt halvår kommer att se ut och rör inga pengar i bolaget förrän det halvåret har gått – och då blir det ett retroaktivt uttag igen. På så sätt lever jag aldrig en dag eller en månad i taget utan har alltid en horisont framåt, en slags grund att stå på.

Men det var mitt sätt. Du hittar kanske ett eget om du går i samma tankar men inte riktigt vet hur du ska våga.

Men energin, vänner. Friheten.

Den är så stark att den går att ta på.

 

 

 
 

Ja, jag vet. Det tjatas lite nu.

Men i övermorgon åker vi iiiiiih! och det är liksom det som upptar alla mina tankar just nu och gör mig ofokuserad och ur balans. För ute är himlen grå, och inte bara det – ni vet hur mycket jag älskar en veckas ostörd tillsammanstid med de där två i mitt liv. Jag blir alltid molnmjuk i magen och får mindre kanter, och inspirationen kommer alltid som ett brev på posten runt dag tre och den här gången hoppas jag kunna forcera all den inspirationen rakt ner i Den Där Romanen.

Och så vill jag fotografera. Vackra hav, vyer, semestermode, en älskads hår som blivit lockig efter badet.

Jo. Det är inspirationsbomben som rycker  mig, påminner om att det är bara två dagar kvar.

Men innan dess finns det ju lite att göra. Jag sitter i mjukiskläder med benen i kors och bygger min hemsida (för bilderna/fotouppdragen, jag måste ju ha en sån) och fixar nyhetsbrev åt en kund och redigerar porträtt på den mest förtjusande 80-åriga dam man kan tänka sig. Mina ranunkler som står i fönstret och har skjutit i höjden nästan 2 dm måste planteras ut innan vi åker; vi har hus- och blomstervakt men jag tror att det är dags att komma ut nu; de ska sättas till höger om trappan och förhoppningsvis skapa ett litet ranunkelhav där nån gång i sommar.

Så det är sånt jag funderar på en tisdag som denna. Nyhetsbrev, hemsidor, förtjusande damer och ranunkler som ska planteras ut och skapa hav.

Och då och då spontana, breda leenden från mig själv när jag måste lugna själen med det är faktiskt två dagar kvar.

 

 

 

 

Idag startade jag den här veckan på absolut bästa sätt;

med en Banditen-dejt hos Böddi. Hon skulle ha en makeover inför sommaren och jag behövde ny färg inför semesterresan. Bästa, bästa Böddi. Han kan verkligen skapa magi den mannen.

Jag hade fått en Game of Thrones-vision gällande Banditen och Böddi höll med. Hon skulle bli isblond! Och så skulle hon få mörkare ögonbryn, tyckte jag, för att liksom matcha det där isiga.

Sagt och gjort!

 
 

 
 

Böddi skred till verket med håret och Harpa, hans vackra fru, plockade och färgade Banditens ögonbryn till fulländning.

Och. hon. blev. så snygg.

Kolla bara!

 
 

 
 

Till vänster; en ickefixad Bandit med lite varmare blont hår och diskreta ögonbryn. Till höger; en förbenat tjusig Bandit i isblont hår, vrålsnygga bryn och ljuva lockar.

Dör.

 
 

 
 

Sen gick vi vidare för att möta Annika.

Jag hade fått en varm kopparton i håret och kände mig, som alltid, flådig. Han lyckas varenda gång få till de där små nyanserna jag tycker så mycket om.

 
 

 

 
 

På mig hade jag ett par toksköna byxor från H&M, linne från samma ställe, gamla skor och gammal kavaj. Och nya knucklerings! Tycker det är så himla snyggt med de där ovanför-knogen-ringarna som ett komplement till de andra (knuckleringsen hittade jag här, tre-i-ett-ringen är från Mila Silver och den med stenar är en Edblad från KyssJohanna).

Ibland måste man ju flåda upp sig lite.

 
 

 
 

Vi hade bestämt träff med Annika på Johan P.

Jag hade sett på Instagram att de hade en eftermiddagsmeny som hette duga (mellan 15-17 kostar ett skaldjursfat 350 kronor) och vi tyckte att ett sånt skulle vara pricken över i:et för att fira av att jag snart skulle på semester och att vi inte skulle se varann på en vecka.

Eller fira, och fira. Men ni fattar.

 
 

 

 

 
 

Jamen jag dör.

Två våningar fulla av hummer, räkor, krabbklor, havskräftor och ostron – samt två såser att dippa i och det godaste bröd man kan tänka sig. Och så ett glas skumpa på det, för att på rktigt glömma att det var måndag. Eller för att hylla att det var måndag.

Så kan man ju också se det.

 
 

 

 

 

 
 

Så det blev alldeles strålande måndag.

Vi satt länge och bara njöt av atmosfären och bubblet och skaldjuren; skrattade åt gamla historier och varvade allvar med djup, rörde vid varann mellan varven för att berätta jag tycker så mycket om dig och brast då och då ut i fnitter över vad den andre sa.

Frisörtid, vänskapstid och eftermiddagsmeny på Johan P.

Så borde bannemig varje måndag vara.