Den där Tooka, alltså.

Så vansinnigt bildskön och med så mycket uttryck att hon är en fröjd att fotografera. Bilderna får mig alltid att fnissa på något vis, som om jag vet vad hon tänker där inne i sin svårmodiga lilla skalle.

Och golvet!

Ja, ni ser ju.

Det är alltså inte vi som plockat ut en platta av varje som några av er undrat, utan de säljs som patchwork redan av Marrakech Design – däremot är det ju man själv som väljer hur de ska ligga på golvet. Så inget golv kommer vara det andra likt, hur många som än lägger det.

Och det blev så ofattbart vackert! Nu ska väggarna bara målas igen efter att den lilla fog som användes lagts, och så ska jag måla listen som köksinredningen står på och sen är det klart på riktigt.

Japp. Älskar’t.

Ibland får jag frågan om huruvida min man är inredningsintresserad eller inte.

Den är lite svår att svara på. För grejen med min man när det kommer till inredning är att han är antingen helt ointresserad eller komplett besatt. I 99% av fallen är han fullkomligt nöjd med att låta mig gå loss precis hur jag vill (han älskar att bo vackert, det är inte det, men han är fullt tillfreds med att jag fattar beslut om vilka krukor eller kuddar vi ska ha) – men i 1% av fallen får han liksom bara för sig något som vi måste ha. Måste.

Som vår kökskran, ni vet.

Den sökte han efter med ljus och lykta när vi hade köpt huset och när han äntligen fann den på Qvesarum Byggnadsvård packade han helt sonika in oss i bilen och körde dit trots att det är en ganska lång bit.

Och i ungefär samma veva så var vi ute och gick inne i stan (när vi fortfarande hade lägenheten) och fick syn på en kelimfåtölj i ett skyltfönster. Han tvärnitade.

En sån! sa han bestämt. Fast inte riktigt. Mer… djup? Ja. Mer djup.

Och så stegade han in i butiken och synade fåtöljen noggrant, lyfte på de små träbenen och provsatt med beslutsam min. En sån, förtydligade han, en sån skulle vi ha. Fast inte denna för den var tydligen inte djup nog, hade fel proportioner. Och fel kulör. Men annars skulle vi ha en kelimfåtölj och det basta. Och sen dess har han varit bestämd; en djup, låg kelimfåtölj i rätt kulör skulle sitta som en smäck. Och jag har såklart hållit med, vem kan inte älska en kelimfåtölj liksom, men jag har väl inte riktigt haft samma blossande beslutsamhet kring just detta beslut som min bättre hälft.

Men titta.

Är den inte fantastisk?!

Nu står det en perfekt, lagom djup och rätt färgad kelimfåtölj i vårt vardagsrum och hans blossande beslutsamhet är precis lika mycket min. Den. är. ljuvlig.

Och inte bara ljuvlig – den kom till av en ren slump. När jag träffade Petra på konferensen bläddrade hon i lite bilder på mobilen för att visa en sak hon hade köpt när hon var på Zandvoort; och där, lite i skymundan på en bild, stod vår fåtölj. Den. Den som jag visste att mannen hade letat efter i flera år och som jag visste att han skulle älska. Så jag skickade ett mms och frågade den? och svaret kom blixtsnabbt. Den!

Så när jag kom hem var det bara att maila butiken (som inte har någon webbutik, den ligger i Sickla) och försöka så gott som möjligt förklara vilken fåtölj jag hade sett på en mobilbild, och efter några mail så fick jag en mer noggrann bild och ja. Där var den.

Den vi skulle ha.

Och för några dagar sen kom den.

Denna vackra, bulliga, eftersökta kelimfåtölj som behövde hittas för att älskas – och nu har den gjort sig hemma i vårt vardagsrum som om den aldrig varit någon annanstans och som om det var meningen att den skulle hamna här. Från en mobilbild till Zandvoort i Sickla till vårt rum strax utanför Malmö.

Och jag är så glad att mannen får de där rycken ibland, för både kranen och fåtöljen är såna saker som liksom lyfter hela hemmet och gör det mer vårt.

Ännu ett drag jag älskar hos den där skäggiga, lugna klippa jag kallar min man.