Hm.

Jag hade glömt bort exakt hur ansträngande det är med trädgårdsarbete.

När jag vaknade i morse var det med ett stön, för varje del av kroppen gör ont och protesterar. Armarna, ryggen, arslet, till och med skenbenen värker och påminner mig om att jag knappast är i mitt livs form – kan jag inte ligga på knä på gräsmattan och plantera jordgubbsplantor och bära jordsäckar utan att det känns som om jag sprungit ett maraton har man liksom inte så mycket att skryta med.

Jag bar i och för sig ca 30 kilo rekvisita över en strand igår också, fram och tillbaka, men tror inte att det ursäktar dagens form.

 
 

 
 

Och ute i köket står lyktorna jag köpte på Copperplate på Limhamn.

Så vackra!

Redan lagom patinerade och sådär orientenflirtande, och det bästa är att de kan stå ute hur mycket som helst om man nu vill ha dom ute – för de är väderbeständiga och blir liksom bara snyggare av lite rusk.

Två stycken ska få ut i trädgården och bära ljus på sena sommarkvällar, men en får nog stå kvar där på golvet i köket och vara tjusig. För ihop med Marrakech Design-plattorna passar de snudd på lika bra som en Tooka.

 
 

 
 

Och idag skiner solen lika morgonvarmt och starkt som igår;

trots att jag går som någon som har brutit lårbenshalsen så fladdrar det ändå i mig av iver och längtar att dra på mig ett par gamla målarfläckiga trädgårdsjeans, ett par handskar och en t-shirt och bege mig ut bland plantor, odlingsbänk och jord och fortsätta där dagen slutade igår. Jag har ännu några ranunkler som ska ner i fönsterlådorna, några plantor i växthuset har växt ur sina odlingskrukor och behöver planteras om och en eller annan terrakotta-kruka som kallar på mig genom husväggen.

Först blir det bara lite scones, marmelad och ost.

Sen.

Sen fortsätter vi den här påsken på det bästa sätt vi vet.

 

 

 
 

Idag var jag uppe vid halv sex.

Bilen var redan packad sen igår; full med kartonger, påsar och vårt trädgårdsmöblemang – redo för en fotografering.

Det är en så liten lucka man har med det där morgonljuset, ni vet. Solen ska ha kommit upp, men bara nyss, och inte ha sträckt sig över trädtopparna riktigt. Så snart den gått över den där gränsen är ljuset för hårt och direkt och inte längre min vän.

Så när jag kom fram till stranden hade jag bara en kort, kort stund på mig att ställa upp allting, arrangera, balansera på trädgårdsstolar i sand och fästa lyktor i trädgrenar. Jag blir alltid lite stress-skakig då, får händer som en gammal tant; såna som vibrerar trots att man håller dom stilla, och jag arbetade så snabbt jag kunde med ett öga hela tiden mot den gäspande solen.

Men det blev klart och jag tror att det blev fint, och bilderna får ni se så snart de är klara såklart. Men nu ska jag tina upp strandkalla fingrar och kyssa en nyvaken med morgonhår i nacken, och sen blir det en dag i trädgården för smhi lovar femton grader och jag;

jag frodas precis som växterna bland jord, sol och stilla himmel.

 

 

 

 
 

Igår tog jag och Banditen tåget till Simrishamn för att vara med på Apotekarns blogg-galej. Eller ja, galej och galej – de hade ingen bal eller så, men de hade bjudit in till en kväll med lite antipasti, växter och ”hur-kom-Apotekarns-till”-prat med Peter Englander.

Jag älskar ju Apotekarns och är som bekant inne i en odlingspsykos utan dess like (och behövde kryddväxter till mina påsar ni vet) så vi var inte sena att tacka ja.

Men kallt var det.

Herregud.

Som om det vilken sekund som helst skulle börja regna gräshoppor eller paddor eller vad mer som nu kan tänkas hända när världen håller på att gå under i Simrishamn en apriltorsdag som höll 5 grader eller så.

 
 

 
 

Det var så kallt att jag knappt fotograferade nånting.

Jag stod mest och hoppade på grusgången och slog med armarna och sa brrrr och sånt. Det får jag ta igen. Jag får åka dit snart igen och visa allt det där vackra. Ni kan ju kika HÄR också så förstår ni, det inlägget är för kanske 2 år sen när jag var på Apotekarns för första gången.

Men ja, måste dit igen. Behöver mer kryddor.

 
 

 
 

Fnulan (som bloggar HÄR) var såklart på plats!

Hon är så himla rolig den tjejen. Hon var den enda bloggerskan vi kände igen, de andra såg misstänkt lite ut som bloggare (man ska ju inte kategorisera, men ni fattar vad jag menar) och vi såg oss förundrat omkring och undrade om man kunde få tag i bloggadresserna till de här spännande personerna vi aldrig sett, för det där ville vi definitivt läsa. Skitspännande om det visat sig att Simrishamn fullkomligt blomstrade av 50-plus-åriga bloggare som vi bara inte hade en aning om. Vilken bloggskatt, liksom!

Men nej.

Förutom världens härligaste ”Sandblomman” (hon bloggar HÄR) som gjorde min kväll med att komma fram och säga ”jag älskar dig” och kramades och jag ystert kramades tillbaka innan jag undrade om hon verkligen tagit rätt person nu, men jo – det hade hon, så då kramades vi lite till –

så fanns det nog inga fler bloggare. De andra var trädgårdsinnehavare som fått en anlagd trädgård (eller ja, fått och fått).

Det löste mysteriet.

 
 

 
 

Banditen frös också, men det syns inte på den kvinnan.

Hon är ju så vacker att man smäller av. Som vanligt.

 
 

 
 

Jag hade snygga skor iallafall. Och sköna!

(Ldir-sneakers! Bästa grejen. Finns här).

 
 

 
 

Jamen ni ser ju.

Apotekarns är alltså en liten medelhavsoas mitt i Simrishamns som drivs av bland annat Peter Englander (om ni kollar på tv så har ni säkert sett honom, han har tydligen nåt trädgårdsprogram. Jag som borde kolla på trädgårdsprogram gör det dock aldrig, så jag har inte riktig koll). Förutom att ha en enastående miljö kan man handla Emma-växter där och käka vedugnspizza.

Emma-växter?

Jamen ni vet. Olivträd, citronträd, gigantiska kryddväxter, ranunkler. Bara sånt.

Det är fantastiskt.

 
 

 
 

Här är Peter.

På den här bilden ser han ju gravt berusad ut, men det kan jag intyga att det är han inte. De andra bilderna jag fick på honom är bara så skakiga så på grund av min hypotermi att det här var den enda som är någotsånär skarp. Sorry för det, Peter.

Han kan ha varit världens trevligaste, den där.

Trots att jag pratade både ponyplay och pelargoner och försökte få stackaren att komma och rensa mitt ogräs där hemma. Han höll masken och lotsade runt mig bland havet av kryddväxter när jag berättat att jag behövde köpa minst tre för att ställa i ett fönster trots att de nog mår bäst av att stå ute.

Den här! sa han entusiastiskt och höll fram en liten boll av väldoftande krydda. Den blommar i blått!

Och sen slet han loss lite blad och gnuggade dom mellan fingrarna och höll sen fram handen.

Lukta på mina fingrar! gastade han förtjust.

Så då gjorde jag det.

Vilket fint ögonblick. En entusiastisk Peter Englander med en kryddväxt under ena armen och med handen utsträckt som om han skulle adla mig, och jag som försynt och artigt lutar mig fram och sniffar på hans fingrar.

Det var fint. Vi bondade lite då tror jag.

 
 

 
 

Jo.

Det blev en del kryddväxter med hem.

Stora, fantastiska, provdoftade kryddväxter som trängdes i mina påsar, och jag förbannade mig själv över att ha tagit tåget och inte bilen. Jag såg nämligen några små citronträd i lagom storlek (och bra pris!) också, samt en uppsjö av vackra, spännande växter som jag utan problem kunde se i vår trädgård där hemma.

 
 

 
 

Kolla bara storleken på den där rosmarinen, liksom. Uj uj uj.

Så ett besök till blir det inom det snaraste, fast med bil den här gången. Tills dess står kryddorna nu i mitt kök i ett litet moln av doft och gör mig nästan meditationslugn och mjuk. Vad är det med växter och deras terapeutiska inverkan?

Galet.

Men nu är det fredag och jag ska laga till en kick ass brunch här hemma tänkte jag, lite senare kommer pappa och hans fru och jag längtar så jag blir tokig.

(Och just det! Tindy har startat en av sina legendariska bloppisar igen för någon vecka sen. Hon har ju flyttat och har minst sagt lite skönheter på lager. Den hittar ni HÄR).

Men långfredag med dunderbrunch och sol, alltså!

Det blir en fin dag.

∞
jacka | maison scotch    tröja | sheinside   jeans | gamla
sjal | fanns i goodiebagen kom härifrån   skor | ldir