Minns ni?

Såhär såg vårt kök ut när vi köpte huset för runt tre år sen.

Gulbruna luckor, bruna klinkers, bruna detaljer. Vi var ju båda två överens om att det här rummet var det absolut värsta i hela huset, och var det som vi behövde åtgärda först innan vi flyttade in.

Vi visste att vi skulle ha kakel från Marrakech Design, och att vi ville bevara själva köksstrukturen eftersom det hade förstört känslan att riva ut och sätta in ett nytt med glansiga luckor som inte skulle passa in i ett gammalt hus med själ. Så vi skred till verket; hade ute byggfirmor som kom och tittade på golvet och alla sa inga problem, detta fixar vi. Men alla varierade i pris. Ganska mycket. Och i tillvägagångssätt.

Såhär ser ju köket ut nu.

Luckorna målade jag själv med matt färg och slipade för att få fram lite struktur. Och golvet ligger där, som ni kan se. Otroligt vackert. Vi älskar det där golvet.

Men.

Vi var så j*vla dumma.

Vi tänkte med plånboken istället för med huvudet.

Vi tog den firman som låg nästan lägst i pris; han som lovade att vi absolut inte behövde riva upp det gamla golvet innan vi la nytt, utan att det skulle gå precis lika bra att lägga marrakech-kaklet ovanpå. Inga problem. Och vad tusan visste vi? Inget. Och eftersom plattorna i sig inte kan klassas som billiga så tänkte vi att det vore skönt med lite billigare arbete istället.

För att jämna ut det liksom. Trots att vi hade en renoveringsbudget med oss när vi köpte huset, och fortfarande har. Ett utrymme som är tänkt till att öka värdet, ses som en investering.

Men nej.

Efter kanske ett år så började plattorna spricka.

Vårt älskade, älskade Marrakech-golv som vi båda önskat så hett i det där köket.

Och det är inte plattornas fel, det visste vi. Överallt annars vi har Marrakech Designs kakel sitter det som berget. Det är tjocka, robusta plattor i cement för tusan! Nej, det var arbetets fel. Hantverket. Och vårt dumsnåla beslut att gå för det nästan billigaste, när vi trots allt valt ett golv som inte är det billigaste.

Men som vi älskar.

Och som nu är sprucket.

Vi kan ju inte ha ett sprucket golv.

Den dagen vi säljer det här huset kan det inte gunga under fötterna när man går. Det vet vi ju. Och firman som la det första gången är såklart inte längre i bruk. Så redan då, för två år sen, visste vi – att det här kommer vi få göra om. Allt. Och sen dess har vi planerat för hur och när, och förbannat oss själva.

Och nu är det dags.

Nu har vi haft firmor ute, välrekommenderade firmor, såna som lagt precis det här golvet innan och som nu sitter på knä på vårt köksgolv och lyfter plattor med kniv och skrattar åt det arbete som blev gjort tidigare. Såna här plattor är omöjliga att knäcka säger den ena och skakar på huvudet. Men titta; de har inte limmat rätt, bara på mitten. Då rör dom sig förstår ni. Och vi står bredvid och nickar, hand i hand, och tänker på hur förbenat dumma vi var. Som en gång i tiden skulle spara in lite pengar och nu istället får köpa om allting och börja på nytt.

Det är nog det enda misstag jag känna känna att vi gjort i hela den här renoveringen av huset, den som fortfarande på sätt och vis pågår. Att vi vid något så viktigt valde att vara dumsnåla, trots att det nu kommer tillbaka och biter oss i arslet.

Men. Man får väl se det positiva;

nu får vi ett helt golv, utan sprickor. Ett nytt, vackert Marrakechgolv (den här gången i annat mönster tror jag) som kommer att ligga som berget och som den dagen vi säljer inte drar ner värdet, utan ökar det. Ett golv som vi kan leva på länge till och älska varje dag.

Men vi har lärt oss; aldrig mer dumsnålhet.

Aldrig.